när jag går ut och tänker på hur jag verkligen känner
då mår jag värre än skit
men när jag kommer in igen så är det som allt göms undan
som om jag programmerats till att inte känna något hemma
det var länge sedan jag grät
nu känns det verkligen som om jag skulle vilja det mer än någonsin
men samtidigt känns det som om jag inte har något att gråta över
att jag inte är tillåten att gråta
ingen anledning
för jag har det väl ganska bra
eller?
kanske det inte känns så
men när jag verkligen tänker igenom hur jag har det
ja
då skäms jag över att klaga
jag har tak över huvudet
som man säger
jag har en säng en dator internet
jag har kläder mat och annat skit
på ett annat sätt bryr jag mig inte om jag inte hade de sakerna som jag rabbla upp
om någon tog det ifrån mig eller att jag blev utkickad av någon anledning
jag skulle inte bry mig
känner jag
jag skulle nog må likadant utan det
kanske bättre
då skulle jag inte behöva bry mig om att jag måste lägga mig i Den sängen på kvällarna
jag skulle inte bry mig om de saker som händer på internet
för allt sånt som jag rabblat upp skulle inte kännas viktigt då
de känns faktiskt inte så viktigt nu heller
tänk om man bara lämna allt
stack någonstans
försvinna
ingen skulle nog bry sig
det skulle vara väldigt skönt
att försvinna
folk skulle inte veta om man var död eller inte
de skulle nog tro det efter ett tag
å gu vad skönt det skulle vara
att frivilligt dö utan att behöva tänka på vad för besvär andra skulle stöta på bara därför
sticka
försvinna
dö
det låter härligt på något sätt
inte behöva vara rädd för några jävla myndigheter å skit
inte behöva tänka på pengar
inte behöva tänka på nå jävla jobb bara för att det skall va så
bara försvinna
inte behöva oroa sig för sin jävla framtid
inte behöva tänka på hur man framstår inför andra människor
inte behöva var perfekt på nått sätt
inte måsta tänka på framtiden
man skulle inte behöva det
för man skulle ändå dö
och ingen skulle behöva bry sig
för man försvann
de behöver inte tänka på det
för att jag är borta
för att aldrig finnas igen