den första lät jag falla från en balkong
han hade aldrig flugit förut
han hade planerat en resa till Irak efter det att
avslutningsceremonierna var över

jag hade just klarat av sista året i skola jag någonsin måsta klara av något mer
men jag visste inte heller vad jag skulle göra annat än att plugga efter det
och den tanken klarade jag inte av
jag var trött på allt sånt skit
jag ville göra något större med mitt liv
jag ville betyda något

han hade inte tänkt hjälpa till där
han tänkte inte hjälpa de sårade de hungriga eller de utan tak
han tänkte inte hjälpa någon på något sätt
hans syfte med resan var att se hur det såg ut
se hur illa det i själva verket var
som han sa
han tänkte slappa runt på nått vräkigt hotell
tänkte gå ut när han kände för det
och då skulle det kännas som om han var med i kriget fast han inte var det
han sa
att han vela veta hur det kändes fast han vela inte vara med om det på riktigt
jag bara smila som jätteintresserad
högg fast i hans arm
försökte låta som om jag tyckte precis som han
att man inte behövde vara med om det på riktigt
sen frågade jag
om han verkligen skulle flyga dit
jag klämde armen lite på känn
som för att känna hur motståndet var
hur mycket kraft som behövdes
han lade sin lediga hand över min
han svarade att han alltid hade drömt om att flyga
att han gärna skulle ha flugit redan idag
och med det sagt tryckte jag höften mot hans
samtidigt som jag på nått sätt
lyckades häva han över axeln när jag drog i hans ärm
jag kommer tydligt ihåg hans ansikte
hur förvånad han var
och hur tyst han var
när han föll

medans jag gick genom dörren tillbaks in i skolbyggnaden
fem våningar längre ner var det någon som skrek
jag tänkte inte så mycket på att det var pga honom de skrek och jag fortsatte ner längs trapporna
när jag kom ner till andra våningen kunde jag se människor rusa mot utgången
med chockade eller undrade miner
varje gång någon öppnade eller stängde porten på nedre botten kunde jag höra människor som skrek sprang eller fumlade omkring

när jag väl kom ner och ut genom de tjocka metalliska dörrarna kunde jag se själv hur han låg
förvriden på ett fridfullt sätt
och blod
en vacker nyans av röd
omringade hans kropp och hade färgat stora delar av hans vita skjorta
jag stod där längst fram av den hela stora skara folk som hade samlats och stirrade på hans ansikte
ögonen var fortfarande öppna
som så också munnen var
det kaffebruna håret hade inte lagt sig snällt över ansiktet som man skulle tänka sig att ett fall fem våningar skulle skapa
utan var nästan som slickat bakåt som om hans dyra hårgelé envisades med att visa sig duglig även i en sådan situation
personer från våran klass hade börjat skockas runt omkring mig
de flesta av tjejerna gav mig kramar
också några av killarna
de trodde jag var chockad
de ville dra mig därifrån
de talade till mig
inte om något särskilt
mest om att de visste att vi
han och jag
hade varit med varandra mycket
att vi var väldigt nära som de sa
de pratade också om att ta mig till sjukhuset
med det förstod jag inte vad de menade och och försökte förklara för dem att jag bara ville vara för mig själv
de få som inte tänkte lyssna på mig fick några av killarna släpa bort

nu var jag själv på en liten gata i stan
och jag kände mig varm
jag mådde bra