Hela den dag som idag är har jag tvingats prata med och se på när en släkting till mig kommit hit till mitt enkla käll för att laga trenne olika maträtter samt städa lägenheten. Det har varit mycket påfrestande och jag var flera gånger tvungen att gå och lägga mig på sängen för att vila. Sedan jag kände mig något starkare tog jag mig hela vägen tillbaka till köksregionen och fortsatte den avbrutna sysslan med att iaktta en annan människas arbete.
Att personen ifråga var något äldre än jag, jag är bara två tredjedelar så gammal själv, gjorde mig förstås ont och jag hade ett visst medlidande med denna tappra varelse som ställer upp så för mig när jag själv är så nere för räkning. I halvlek ungefär satte vi oss och åt av den superba lunch jag själv inte gjort något alls för att hjälpa till att förfärdiga. När vi sedan suttit och småpratat en stund efter det att tallrikarna var tömda var det så dags att diska. Jag satt där i min stol vid köksbordet och såg på medan traven av smutsig disk krympte och disken i stället växte sig allt högre. Jag kände mig förstås som förbi av trötthet och gick min väg för en stunds vila igen medan jag kunde höra möbler flyttas och riktigt kände hur det städades för glatta livet i golvhöjd i såväl kök som hall. Därefter var det dags att rensa i trädgården och jag kunde från min liggande ställning höra genom vädringsfönstret hur det gicks på därutanför. Jag imponerades helt klart över det liv och lust med vilket arbetet därute fortskred. Jag gick upp och satte på vattenkokaren sedan jag nästan hostat lungorna ur mig i besväret med att ta mig ur sängen. Där satt vi sedan och njöt varsin kopp hett och varsin skorpa till. Då ringde telefonen och jag svarade förstås hostande att jag inte kunde prata just då och lade på luren igen. Sedan gick det hur lätt och ledigt som helst att fortsätta den stilla konversationen vid bordet. Jag tog förstås lydigt min hostmedicin och avslutade med att värma litet frysta bär i miicron.
Nu reste sig min välgörare upp och gick ut i badrummet som bara någon timma senare var skinande rent och svordomarna jag åhört under denna tid ebbade ut genomom badrummets fönster som jag öppnat på glänt just för detta ändamål. Jag klev på en pytteliten glasbit från ett glas jag råkat krossa av misstag i badrummet ungefär en månad tidigare och den här biten låg i hallen. Den skar riktigt in i foten och jag kände en smärta som inte var vidare behaglig. Men jag tog bort glasbiten och så tog vi på oss ytterkläderna för att gå ut. Jag hade lovat att följa mamma till centrum om än inte ända bort till tåget, för att ta ett ömt farväl genom att krama hennes ena axel. Hon grinade litet illa men jag tror hon förstod mitt försök till ömhetsbetygelse. Vi tog adjö för den här gången och jag gick och handlade några småsaker hem. När jag sedan väl var hemma var jag så utmattad att jag lade mig att vila i min sköna skinnfåtölj framför tvn. Då kom jag ihåg att jag lovat ringa den som ringde upp förut men jag märkte att jag var för svag för att flytta en enda lem utöver att fatta om ett glas med kall cola jag hällt upp åt mig med det sista unset av mina krafter.