Gerald kommer in i rummet, med en slips runt halsen och ryter åt mig ”Friday Tieday!”. Jag skrattar. Gamle Gerald. Han är den sortens gubbe som kan skratta åt sig själv, och har ett sånt där speciellt sinne för humor. Han gillar mycket att skämta med saker, prylar, ’prop-comedy’. Kontoret stänger strax och jag börjar känna mig trött. Mina ögon värker lite lätt. Gerald går hem en halvtimme tidigare än jag. Jag tittar igen på klockan. Jag är ensam kvar. Det är fredag. Jag känner mig dock varken ensam eller deprimerad. Jag känner mig bra. När ingen annan är närvarande tar jag av mig skorna och går omkring mellan skrivborden, på den mjuka heltäckningsmattan. Jag tar en öl som jag hade undangömd i en av skrivbordslådorna. Det är ingen hemlighet. Det är ok att man tar en öl sådär på fredagen. På vårt företag är vi vänner. Vi är kanske 20 stycken max. vissa jobbar bara ibland och är anställda på uppdrag, andra, liksom jag, jobbar hela tiden. Det är så tyst när ingen annan är här. Det lugnar mig. Det är inte bara ljudet av deras pratande eller ätande utan även ljudet av datorernas fläktar. De låter så mycket högre än man tror. Man hör det först när man stänger av dem. Jag har upptäckt en sak dock, de låter inte så mycket precis i början när man sätter på datorn. De sätter igång med att datorn blir varmare och varmare. På så sätt märker man inte att man plötsligt sitter i världens oljud, inte förrän det stängs av. Det börjar skymma så smått ute. Jag tittar ut, vi har vårt kontor på en av de större gatorna i innerstan. Det småregnar, men folk springer ändå runt ute. Kvällslivet har börjar så smått. Ingen är på väg hem längre. Klockan är halv sex. Folk äter middag. Jag är inte avundsjuk. Jag gillar mitt kontor. Ibland blir det för varmt dock, då skulle det vara skönt om det kunde vara lite kallare. Jag tar en stol och går in till fikarummet och slår på TVn. Jag zappar omkring som jag brukar. På trean är det en komediserie jag tycker mycket om, men jag tittar alltid på alla kanalerna innan jag bestämmer mig för att zappa vidare. Jag vet att det inte går något bättre på någon annan kanal, men jag måste ändå veta. Jag har en syster, hon kan sätta på TVn och bara se på den kanalen som råkar vara på, det brukade driva mig till vansinne, när vi fortfarande var unga och bodde tillsammans hos våra föräldrar. Mitt finger hejdas mitt i luften, mellan två knapptryck. Det är nyheter. Bilder på ett hus som brinner. Ganska nära kontoret faktiskt. Jag tycker att filmfotografen inte har en bra vinkel på kameran. Han vet inte hur man ska filma för att få det dramatiskt. Jag sätter på mig skorna igen. Jag gillar inte att det brinner så nära, jag avskyr eld. Jag måste ändå se på huset, och kontrollera så att jag vet vad det rör sig om. Jag måste bara titta så att det går rätt till. Precis som med kanalerna. Det är inte så med alla hus som brinner, givetvis, men det här huset är i mina kvarter, det är mitt ansvar.

Det luktar rök. Jag känner det så snart jag stiger utanför byggnaden och ut på gatan. Det har mörknat mer än när jag satt på kontoret. Luften är tjock. Det känns stämningsfyllt, som den känslan man kan ha innan åskan kommer, eller precis innan en konsert ska till att börja. Vissa får ont i huvudet. Man är säkrast i sin bil. Jag gillar åska. Jag älskar åska. Jag får inte ont i huvudet. Runt nästa knut kommer jag se huset. Det brinner av bara helvete. Det hör jag även fast jag inte kan se elden än. Jag rundar hörnet och bandet kommer ut på scenen och slår an första riffet. Jag måste se chockad ut. Huset måste ha minst tio våningar. Det är gammalt. Det brinner ur alla fönster. Människor brinner också. Det är avspärrat, så jag kan inte komma närmre. jag skulle inte kunna gå närmare ens om jag ville. Värmen sticker mig så hårt i ansiktet att jag måste kisa. Jag håller handen framför ansiktet och genast kommer kylan igen, när jag tar bort den kommer värmen tillbaks. Vilken opassande lek, som om det var en majbrasa jag tittade på. När jag såg det på tv var det inte alls lika mycket i lågor. Jag vänder mig mot en av de andra som står och tittar jag säger skämtsamt: ’Inte riktigt lika flott på tv, ellerhur?’. Jag vet inte vad jag menar, jag försökte bara vara kvick. Personen vänder sig inte ens mot mig. Jag håller fortfarande handen framför ansiktet men det är ändå varmt, nu på grund av att jag skäms. Pinsamheter. Jag måste gå därifrån. Andra människor tar genast min plats vid avspärrningen, den bästa platsen. Jag skäms för att alla vill titta. Som jävla apor. Kylan kommer när jag går bakom byggnaden igen. Jag tittar hålögt på massorna vars blickar är riktade mot huset, de står i dess strålande värme. Jag står i kylan och tittar på. Varför gick jag? Jag förstår inte saker helt enkelt. De människorna vet minsann vad man ska titta på och vad man inte ska titta på. Jag känner mig fruktansvärt utanför och mycket ensam. Jag börjar vandra hemåt, fast jag egentligen borde ta en öl. Det kanske inte är så nyttigt med öl, men det är psykiskt hälsosamt, i varje fall om man inte dricker hela tiden och lagrar upp ångesten. Jag måste komma ut lite bland människor. På kontoret frågar en prao mig en massa saker. Han ser upp mot mig, som en hund. Han hämtar ibland kaffe till mig. Han är så nervös. Ibland kan jag inte svara, och då går han till någon annan. En gång tänkte jag en otroligt hemsk sak om honom, när han gjorde så. Men man måste värna om de unga. Det är en sak som man verkligen måste. Jag går ändå in på krogen. Den är tom, fast det är fredag. De tittar givetvis på elden. Jag dricker av min öl. Tidningen jag läser har blivit tummad av så många andra, att jag inte ens tänker när jag läser, utan finner mig själv stirrandes på de svärtade fingeravtrycken istället, och tänker på var de människorna har varit där och kladdat med sina händer. Jag dricker tre fjärdedelar av ölen och går ut på gatan igen. Jag tänker inte dricka mer idag. Till min upptäckt kommer människor gående på gatan mot mig, från branden. Den måste vara slocknad. Några av dem äter popkorn. Vilka hjältar, brandmännen. Människorna skrattar och ler allihopa. Jag ser mot dem och ler. Ingen ser mot mig. Jag ler dumt och kliar mig i bakhuvudet. Jag står stilla en stund till innan jag går till bussen. Runt mig pratar människor nästan viskande om elden. De kan inte ha sett många eldar. Inte lika många eldar som jag. När jag var yngre såg jag väldigt många eldar. Men jag gillar dem inte längre. De är för dramatiska. När man blir äldre försvinner dramatiken, och man jobbar på kontor, och är kanske ägare till en flott mustasch som pryder överläppen.