Diffusa föreställningar och fabriserad verkligheter borde inte få klösa så här mycket.
De borde vara som nagellösa fingertoppar, trevande. Istället rivs hela jävla amazonasfloden
upp i mig. Bara tanken på mjuk varm hud bakom öron och under fjäderlockar skaver sönder.




Fyller bägaren över kanten och låter det rinna ut åt alla jävla håll nu. Lika bra när locket
förseglat med omplåstrande och falska ord ändå är lyft. Jag tror du har glömt att dina
fingrar skulle hela den här sargade världen.




Det är så enkelt att glömma. Sådant som varken är konkret eller abstrakt längre.
Sådant som bara suddats ut lite hastigt med närmaste radergummi.









Fan vad dum jag är som skriver med bläck.