Jag tänker ibland på de som är mitt ibland oss.

Det finns säkert någon som bryr sig, men varför vågar inte fråga när man känner sig dum.

Sen när någon annan har varit framme och ställt den frågan man tänkte ställa blir man bekymrad för att man inte var först.

Jag tänker även på de som kanske gör tvärtom dvs vara otåliga och till varje pris komma fram utan att granska konsekvenserna.

Mitt följande motto lyder:
Inspirera och inte pracka på.

Berätta i lugn ton vad du känner och hur du vill ha det till den som ska få det och lyssna.

Vi lever trots allt i en gemenskap.


Kan man tycka synd om nån man inte känner?
Ja, jag tror det men det låter väldigt flummigt.