Täckt av lera fann jag dig. En mjuk form knappt skönjbar men gäckande bekant. En gömd kontur som väckte mina händer ur slumrande vila, som lockade mina fingrar till sig i lekfull nyfikenhet.

Vem är du som skymtar där under?

Varma fingertoppar smekte kall lera från din kind, blottade din hud och rörde din mun. Runda naglar sökte konturerna av ditt ögonbryn, öppnade din blick.

Se på mig, du som skymtar där under!

Mjuka handflator strök dina tinningar, lyfte ditt ansikte mot ljuset. Ömmande knogar frilade din hals, lät den möta luften, kände dig andas.

Vad har du att säga mig, du som skymtar där under?

Ivriga händer klädde av dig, varma fingrar smälte lager efter lager, grävde, krävde, bad om mer. Vördnadsfulla armar omfamnade dig avtäckt, höll din på nytt födda kropp. Längtande kyssar avslöjade dig, viskande läppar värmde dig med ord.

Kom till mig, du som lever där under!

Behåll mig, du som vänt åter från där under!