Jag tittade på honom. Jag var tvungen att kisa, det var så otroligt ljust trots att det var september.
- Jag tycker om dig, sa jag.
Han tittade ut på havet. Djup och mystisk, som alltid. Och samtidigt väldigt, väldigt väldoftande, med sin dumma, förföriska deodorant.
- Vad många det är som seglar idag, då, mumlade han.
Jag suckade och vände mig ifrån honom. Att man kunde bli så oerhört sur på någon man tyckte om så mycket. Och att jag kunde gilla någon som nonchalerade mig så.
- Jag-
- Men vad fan håller de på med, har de somnat eller!? sa han upprört, som om jag inte var där egentligen.
Som om han gått upp på berget för att umgås med sig själv. Men, varför inte.
Åh, denna dumma pojke. Mystisk, avvisande, stark men ändå spenslig. Muskulös, senig, ilsken, tyst, högljudd... Mörk röst, kalla ögon, varm kropp, så känslokall och så känslosam...
Och den där jobbiga deodoranten.
Jag önskade att jag kunde banka huvudet i klippan, men han hade förmodligen inte reagerat positivt på det.
Han gjorde mig galen, helt klart. Min fina vän som jag tyckte om, som jag ändå inte tyckte om, som jag inte kände något för, för det fick jag inte göra, men ändå gjorde. Som var så omogen, så mogen och djupare än en brunn.
Att jag ens kom på tanken, att gå upp ditt för att prata om kärlek och sedan vilja slänga mig runt halsen på honom. Visst hade jag försökt det senare förut - självklart viftade han lätt bort mig.
Tu me rends folle, dök det plötsligt upp i huvudet på mig.
Då grep han tag om sin väska och paniken grep tag i mig. Nej!
- Ahh, måste dra till gymmet nu...