Jag tror inte på gud och jag är inte religiös,
det var en sen kväll jag fann dig via chat, en sådan finurlig tös.
Du gav mig det självförtroende jag ensam aldrig kunnat finna,
du blev min besatthet, mitt liv, mitt allt, min gudinna.

Vi spenderade långa kvällar tillsammans, och jag hade sannerligen kul,
utan tvekan var din åtråvärda närvaro mitt livscykels saknade kugghjul.
Med tiden insåg jag med storm, vilket satte mig i chocktillstånd,
hur olaglig och omöjlig en ensidig kärlek är på avstånd.

Jag kunde göra allt för dig! ack den kärleken var så hövisk,
jag kallade dig dock inte omedveten och jag påstod dig inte vara självisk.
Jag undrar dock: "Vad fanns i dina tankar? Vad ledde dig?",
då jag tog till mig mod och sade: "Jag är kär i dig", och du ignorerade mig.

Det var i helheten ett ögonblick blott då du sade med ditt positiva kvitter:
"jag har en pojkvän nu", trots min sorg var jag glad för dig, men åh så bitter.
Jag tog till mig det du gav men står ensam kvar med endast smärta,
Dagen då du stal tillbaka mitt självförtroende och krossade mitt hjärta.

-Jaget