Vill inte leva mer i en ensam värld
Kärlek och ömhet var inte menat mig att finna
Sluter mina ögon som av smärtsamma tårar sedan länge är plågade
Rakblad skär genom ett hjärta som förr var varmt och levande
Nu återstår bara öppna djupa sår som långsamt färgar vita stränder blodröda
Isande kyla griper tag om min nakna unga kropp
Rädslan sprider sig i ett medvetande som krampaktigt tynar bort
Sjunker sakta mot bottnen i det hav som av kärlekens tjocka blod nu är färgat rött
Känner ingen sorg mer
Finner ro
Till slut