Dina armar om min smala, frusna kropp,
även du frös, vi fann lite värme en kort
stund, nästan som förr
Cellerna vidgade sig, sög åt kärlek, och
tankarna på honom och dig, var borta,
vi hittade samhet
Jag var nära din mun, dina mjuka
andetag, ditt smeksamma ansikte, jag
kände dina sköna bröst mot mina revben,
men rädslan att drunkna i ditt hav kom
snabbt åter, verklighetens kalla regn
fuktade pannan min kullerstensgata ner,
trots att du ville få mig under ditt paraply
gatorna bort ville jag bara hålla din kalla
hand, famna dig, kyssa dig, vara din allra
varmaste man, vilken idiotisk chimär,
du försvann i folkvimlet bland de dina
Sen, ensamvaro med bortsövd kväll
I drömmarna gick jag på nytt vilse i ditt
landskap