“Spegel, spegel på väggen där. Säg vem som vackrast i landet är?” Jag stod framför spegel i mitt rum, som jag alltid gjort de senaste åren varje morgon. Jag hoppades än, att en vacker dag skulle det hjälpa och att spegeln skulle svara “Vackrast i landet är du min sköna”. Men aldrig har jag fått ett svar. Bara mötts av en “vanlig” tjej. Som ytterst är så vacker, men inuti finns inte något hopp eller glädje.
Egentligen har jag aldrig förstått, varför jag i huvudtaget började med att prata med en spegel, trodde jag verkligen att det skulle hjälpa? Tydligen så trodde jag det och jag är ju en sådan flicka som inte ger upp i första taget. Men vid de här laget kanske jag borde ha gjort det. Men eftersom jag inte gjorde det, så vann jag och blev starkast.

Allt började i fyran. Jag kom som jag var på mornarna, gick hem och vad ned bruten. Klassen blev aldrig den vanliga igen.
Detta var start skottet för mitt liv värsta period.
Killarna mobbade mig, sa ord, meningar som sårade, Det hade självklart vart annorlunda om de sa en sak en gång, utan att de viste att de sårade. Men när de varje dag, gav sig sjutton på att de skulle göra mig illa. Så blev jag självklart jätte ledsen och försvann i mig själv och blev den gråa musen som kröp längs med väggarna. Och eftersom jag alltid setts som en tönt så hade jag ingen klasskompis på min sida.

Inte ens i femman när klasserna slogs ihop, när “Sofi” kom. Tjejen som fick killarna med sig. Även i denna klass så splittrades “vårt” tjej gäng, som bestod av tre tjejer.
Nu sökte jag mig till skolans bibliotek, trängde in mig bakom ett hörn, läste de fantastiska böcker som fanns, det blev min verklighet.

I sexan kom jag ihåg att alla skulle redovisa inför klassen, och jag var rädd. Jag ville inte. Men eftersom lärarinnan inte hade något hjärta eller hjärna så tvingade hon upp mig, även fast att jag hittade på en massa bortförklaringar. Som egentligen var en stor fet lögn. Det stora sanningen var att jag va mobbad, rädd att klassen skulle skratta. Vilket de redan gjorde. För plötsligt stod jag där. Jag kunde se lärarinnans ögon. Urskilja att hon nästan va stolt över att knuffa fram mig dit!
Vad skulle jag prata om? Jag som hade förberett mig, skrivit upp allt så fint på ett papper, men nu: fanns inget papper och inget i mitt minne tydde på att, jag borde komma ihåg det.

Jag trodde att min trygghet var när jag kom hem och kunde lägga mig och bara blunda. Men så blev det aldrig.
Ända till den dagen min familj skaffade “Donna” vår lilla hund. Då kunde jag komma hem, lägga mig i hundkorgen bredvid henne och somna tryggt,
“Donna” var min trygghet.

Nu hade jag försvunnit helt, lärarna och eleverna hade vunnit över mig, de ända som tycktes gilla mig va Åsa bibliotekarien och Ulla våran mattant. Kanske var det för att jag va den ända som uppskattade Högläsningen på tisdagarna i biblioteket och kanske var det för att jag tackade för maten vi fick serverad varje dag. Jag tog för givet att man tackade för det man fick.




Efter ett prima sommarlov mellan sexan och sjuan så var jag redo att ge mig på större utmaningar, jag va inte rädd för att förlora, trodde jag.

Undersommaren hade jag hittat en toppen kille, som var 4 år äldre än mig. Det var även med honom som jag förlorade min oskuld. Jag trodde det var bra, men nu i efterhand så inser jag hur puckat det var.
I vilket fall som helst, så trodde jag verkligen att allt skulle bli bra. Så den 23 Augusti 2005 gick jag till skolan, med högt huvud och med nygamla kläder på mig. Jag bar en orange stickad tröja till det hade jag ett par jeans som var utsvängd där ned till. Helt säker på att det var snyggt.

Men när jag kommer in i tamburen till vårt nya klassrum, inser jag hur fel jag hade på synen av mode. Alla satt där, den ena värre än den andra. Och sminkad var de.
Jag kommer speciellt ihåg en tjej som innan sommaren hade stora, fina och mörka ögonbryn. Men nu, var jag tvungen att kisa för att kunna identifiera att de va på sin platts! Vad hade hänt? Är det så det ska vara att börja högstadiet, förlora ögonbrynen?

Där stod jag, mitt i centrum, fast att jag ville fly, kunde jag inte. Allas blickar var på mig. Någon skrattade. Allt de där starka som jag byggt upp undersommaren rasade som berlinmuren 1989. Det ända jag kunde säga va “Hej, vad kul och se er! Hade ni en bra sommar?” Det hela va så enormt pinsamt, redan nu ville jag hem till min kära “Donna”

det hade gått två veckor in i sjundeklass. Jag trodde jag kunde lita på min pojkvän, men allt blev som ett krav med honom. Jag skulle si, jag skulle så. Jag ville inte ha sex och sa jag till honom. Men det slutade alltid med det, att jag något konstigt sätt låg där, hjälplös.
När jag försökte prata med honom, öppna mitt hjärta, berätta om hur jag mådde, och hur illa jag for i skolan, att ingen av lärarna orkade lyfta sitt öga för mig. Brydde han sig inte. Då va jag inte hans “underbara pingla“. Då jag sinsåg att Micke, som han hette min kille inte heller lyfte sina ögon för mig, utan bara ville ha mig som sängkamrat. Då gjorde jag valet, att lämna honom och strax där efter min skola.

Innerst inne viste jag knappt vad jag gjorde. Mina beslut kom mest som impulser, mer eller mindre hade jag inget liv när jag började sjundeklass.
Jag kände mig som en surfare skulle ha gjort utan vågor. Panikslagen, rädd för att sjunka, att jag aldrig mer komma upp till ytan.
Men ljuset kom när jag bytte från Närfjärraskolan till Robbersbroskolan.
Nu gick jag alltså i sjuan. Jag kom till en klass på 28 elever. Var av nitton flickor. Självklart var jag rädd och en gnutta nervös över mitt första möte med mina nya mobbare. Men detta viste jag förstås inte från början, mobbingen på min nya skola började i åttan.

Skolan gjorde inget, jag gjorde inget, mobbarna gjorde ingen förutom att förstöra för mig. Lärarna såg inget men detta var själklart inte deras fel utan helt och hållet mitt. Eftersom att jag vägrade berätta för någon om att: jag är mobbad, igen.

En solig vårdag i mitten av maj så var det rast och alla sprang ut och hängde ute runt en bänk som stod i gräset. Alla utom jag. Jag fick sitta på gräset några meter bort. Dock kan jag nu erkänna att den platsen valde jag själv, eftersom att jag inte “platsade” i den andra klassen. Varför säger jag den andra klassen? - jo för på något sätt hade jag min egen klass, en klass för sig.

Vad hade egentligen hänt om jag hade trängt mig emellan några av de andra eleverna? De hade nog tittat på mig konstigt, som att “vem är hon, finns hon här?” eller så hade de nog bara gått där ifrån och satt sig i gräset där jag förr satt. Men nu var jag så smart att jag satt kvar där på min plätt och kisade mot solen. Ensam bland mina tankar. Vid detta skede hade jag blivit lite för stor för bibliotek men skolan hade inte heller något så det problemet va löst. Nu mera satt jag och tänkte på vad livet vill med mig.

Jag kom ihåg en rast i åttan. Jag stod på skolgården och kollade på när den “andra klassen” kastade boll mot korg, basket heter det. Jag står där i mina egna tankar. Helt plötsligt flyger det en boll i nyllet på mig. Jag skriker till av smärta, lägger mig ned på marken och inser att jag blöder från näsan. Helt plötsligt så stod “den andra klassen” runt mig tittade på mig, någonstans ifrån klungan hör jag någon säga “Oj, förlåt. Jag såg dig inte. Vi trodde inte du var här idag!” Anders, största killen i klassen som alla på något sätt va rädd för, lutade sig fram över mig och tryckte upp ett papper under näsan. - Han var verkligen stor, och finnig! Sedan när jag fått mitt papper gick dom tillbaka till spelet. Jag reste mig upp, satt på baken, tryckte pappret mot näsan. Just den dagen brydde jag mig inte om att jag hade stått fem meter från spelet, klassen hade pratat med mig!

Följade dag kändes det nästan som att det såg mig. I alla fall när det gick in i mig. Till och med Kalle sa hej till mig när jag kom gående i den trånga och lilla korridoren. En magisk känsla var i min mage! Jag syntes! Dock så fattade inte jag att det var för mitt blåa nylle det hejade och pratade med mig. För veckan efter då mitt ansikte hade fått tillbaka sin bleka färg fanns jag inte igen! Jag ska börja skada mig mer, allt för uppmärksamheten!

Alldeles för snabbt blev det sommarlov. Jag hade alltid presterat bra i skolan, aldrig missat en dag. Men ändå var jag missnöjd med det som nu stod bekräftat på pappret. Jag kom ihåg idag vad jag hade på mig. Mina systrar hade med lovord lurat på mig en rosa klänning. Prytt med ett vitt band. För en gångs skull kände jag mig vacker och självsäker. Jag fick fint över skolgården i min syster Saras vita skor. Faktiskt så bar jag mitt huvud högt också. Men den där stoltheten försvann när jag insåg hur alla mina klasskamrater tittade på mig, som att jag vore ett avskum. Så kom Andréa fram till mig, tilltalade mig med en syrlig ton. “Du vet väll att du inte kan ha den där klänningen, den är fruktansvärd. Om du tror att du är en liten prinsessa. Så kan jag tala om för dig att du ser ut som en träsktroll!” Alla i den lilla salen skrattade. Jag Blev som vanligt ledsen och väldigt röd i ansiktet. Plötsligt insåg jag att Andréa hade exakt samma klänning men i en annan färg. Just då vågade jag inte säga något, men jag viste själv att det skulle komma!



Sommarlovet som kom, var ett av mina bästa. Allt som jag fick uppleva då, finns kvar hos mig än i dag. Det var en sommar full med överraskningar! Det var även denna sommar som mitt intresse för läsande kom tillbaka. Kanske var det för att min mamma tvingade in mig på ett bibliotek i södra Sverige. Redan innanför dörren blev jag förtrollad. Mitt intresse för böcker var tillbaka. Jag kom faktiskt ihåg vilken bok som blev min första att läsa. En Engelskskriven bok som handlade om en liten pojken som var rädd för djur. Även fast att boken var på ungefär trehundra sidor så var den utläst på tre dagar. Var detta ett under? - Nej. det skulle jag inte säga. Snarast ett mirakel!

Så var det dags att inta sista terminen på skolan. Det slog mig verkligen hur det absolut var den sista terminen. Speciellt när man åt det sista julbordet, hade de sista proven.
Men just nu är det väldigt långt kvar till det sista provet. För vi är bara i början av terminen.

Från början så kom jag in ordentligt i klassen. Eller så kanske det berodde på att jag byggde mig en ny trygghet bland böckerna. Jag pluggade som aldrig förr, kanske också för att det blivit min trygghet. Egentligen om jag blickar tillbaka till min tid i nian så försökte nog en del göra mig illa, eller göra så att jag skulle göra andra illa.
Jag kom faktiskt ihåg en gång när Klara hade lagt en binda med rödfärg på min stol, vid min bänk. Och så klart satte jag mig mitt på färgen. Ett sorl gick över klassen, men jag fattade ganska snabbt vem som hade kommit på detta brutala sätt att missfärga mitt as och byxor.
Dagen till ära hade jag vita byxor på mig.

Jag tittade rakt på henne, spände blicken och log lite. Jag märkte direkt att hon tyckte det var jobbigt och att hon försökte dra sig undan. Så hör jag mig säga “Men klara du måste ju kasta dina bindor i en papperskorg! Den är ju alldeles över full med blod!”
Jag såg verkligen hur hon skämdes, egentligen så var det ingen bra dizz men hon fick det jobbigt och lommade ut.

Jag hade mitt sista jullov och när jag kom tillbaka fick vi veta vem som skulle hålla årets utgångstal. Med motiveringen “Denna elev som ska få årets ära att hålla utgångstalet för årets elever. Är en flicka som har en fantastisk vokabulär som har visat stora steg i både skrift och tal. Därför vill vi lärare att Maja Andersson detta år skriver och håller årets utgångstal!”
Jag blev väldigt chockad, vilket alla andra elever också blev. För förmodligen trodde alla att Anna (klassens stjärna) skulle få skriva talet. Självklart blev jag illröd i mitt ansikte när alla elever applåderade oförståeligt.
Så när alla flickor började planera sitt hår och kläder, och tyckte att det hade så mycket att tänka på. Satt jag hemma och skrev på mitt tal, samtidigt som jag planerade för vad jag skulle ha på mig.

Skolavslutnings dagen kom, alla elever hade verkligen väntat, nu, äntligen skulle nian bli över. Alla prov var klar. Jag hade till och med hunnit med mitt tacktal, och var själv nöjd över det.
Jag kom dit en halvtimme innan avslutningen skulle börja. Jag märkte hur alla tittade på mig. Men nu var jag självsäker. Allas blickar var på mig den kvällen.
Avslutningen var som alltid, lång, tråkig men i åt nervös för alla oss nior. Men kanske speciellt för mig som skulle hålla ett tal inför trehundra personer. Ingen förutom jag viste vad som stod i pappret jag höll i min lilla hand. Plötsligt så hörde jag rektorn börja prata om årets talare från utgång eleverna. Jag började svettas och tänka på allt som kunde hända på scenen. Rektorn ropade upp mig på scen. En varm applåd svepte genom rummet, genast kände jag mig säker på att det jag gjorde kändes bra!
Jag kom upp på scen tackade ödmjukt för applåderna, drack lite av vattent samtidigt som jag vecklade ut pappret. Sedan blickade jag ut över folksamlingen som var där för att lyssna på mig.

“Hejsan! Jag hade aldrig trott att jag skulle få den ära att få stå här och hålla ett sommar tal. Men nu så står jag här, tackvare lärarnas, ska man säga kloka beslut?
Som många andra skulle ha gjort, har skrivit ett papper, kasta bort det. Ett ex antal gånger. Men nu står jag här med ett tal, som jag hoppas att alla kan ta del av och sedan lämna lokalen och känna att man har tagit del av det.
I ett tack tal, är det självklart tänkt att man ska tacka lärarna. Även fast de inte säger det. Men här i mitt papper står det att jag ska tacka vårs fantastiska lärare som har orkat med oss alla! - Tack!
Även här ska man ta tillfället i akt att ta upp sin klass på scenen och dansa runt, skratta och vara glad. Men det ska inte jag. Eftersom jag inte har haft någon speciell relation till min klass. Både för de inte ha velat och dels för att jag har flytt från dem. Men ändå så är det min utgångsklass 2008 och jag måste älska dem!

Den här terminen har jag verkligen känt att tiden går fort att man knappt hinner med själv. Trotts att jag fick veta. Att jag skulle hålla detta tal efter Jul så har tiden bara runnit i väg. Så jag tror att det är dags att ta reda på tiden och inte ta för givet att den alltid finns. För jag vet, som så många andra att den inte för det! Men nu under sommaren ska vi alla ha tid över att ta det lugnt och hinna med det vi ska. Det är mitt mål med denna sommar.
Nu ska jag gå ned till min klass, sätta mig på min plats. Inte få en dunk i ryggen för att jag gjorde detta bra! Utan bara vara stolt över att jag är Maja Svensson. Som aldrig har vart mobbad utan bara väldigt speciell!
Tack!”

Aulan var tyst. När jag tackade för mig ställde sig alla upp och applåderade. Min klass tittade ned i backen. Och jag kände verkligen att det var min dag i dag! Klassens monster fick tycka vad de ville om mitt tal. Men jag älskade den! Sedan när vi fått våra betyg kände jag mig nöjdare än någonsin!
6 juni 2008 var min dag!

Egentligen har jag aldrig förstått, varför jag i huvudtaget började med att prata med en spegel, trodde jag verkligen att det skulle hjälpa? Tydligen så trodde jag det och jag är ju en sådan flicka som inte ger upp i första taget. Men vid de här laget kanske jag borde ha gjort det. Men eftersom jag inte gjorde det, vann jag och blev starkast!