Älskade, jag har fastnat här, här i mitt soffhörn. Melankolin har mig i sitt järngrepp. Kom inte hit, jag vill inte att du ser mig såhär; uppgiven och söndergråten. Du och jag, vi har vandrat både våra egna och andras stigar. Vi är trötta båda två, men nu får du orka lite åt mig. Jag är därnere nu, djupt och mörkt. Jag vet att jag snart kommer, repriskravlande upp över kanten till det vanligt folk kallar verklighet.

Älskade kommer du ihåg stugan vi hyrde, den på klippan längst ute vid havet? Det kändes som om den låg i horisonten. Kommer du ihåg hur vi älskade varandra på klipporna, hur sönderskrapade vi var? Hur du sakta smekte av mig kläderna och kysste hela min kropp, hur vi inte kunde få nog av varandra. Älskade, jag ska se om den stugan finns kvar. Vi ska åka dit igen.

Innan du åkte såg jag det oroliga draget runt din mun, skuggan i din blick. Var inte orolig, älskade. Jag kommer snart från soffhörnet och viskar ljuva sagor i dina öron, ja en massa sanningar med för den delen.

Älskade, det är bara du, bara du som vet.

Din