jag spelar pantomimteater på hemmaplan men förlorar som vanligt under andra halvlek.
jag känner en som kan vräka sig över hala soldatbringor, svälla tungt mot taket och upp genom skorstenen för att sedan försvinna i en våt dov knall mot den charkdignande natthimlen.

som kan sluka en skål typsnitt med mjölk så att tänderna flyger i sylvassa flisor.
nån som kan rispa förföriskt på brunstiga sotares sötsvarta skyddande hinnor.
en som äger hastigheten och kan spela på rotlösa nilkrokodilers gomsegel.
kom tillbaka min vän, allt är förlåtet.