Vi var barn av natten.
Där orden plötsligt fick mening delade vi en rädsla av vad som kunnat bli.
Vi delade en längtan av vad som kanske fanns.
Längtan som skrek, med ångest som överröstade.
(inte nu)
Vi var barn av natten.
En samhörighet med avstånd.
Ett inre att skydda.
(kom inte närmare)
En ytlighet som sköld.
Vi delade djupet, djupet helt utan botten.
Vi sjönk som stenar.
Hand i hand i en explosion av allt vi tidigare känt.
Det är då rädslan blir till verklighet.
Vi är så lika, du och jag. Så olika, vi två.
Vi delar det mörka men förstår inte det ljusa.
Barn av natten.
Du och jag. Du. Jag. Men inget vi.