Igår klumpade jag på igen:

Hon avskydde sin rullator, sa hon.
Hon ville inte ha någon rullator, sa hon

Hon skulle träna, så att
hon slapp den där rullatorn, sa hon.

Hon är över 90 år och hon har ramlat
många gånger. Hon var fortfarande helt
blåslagen i ansiktet efter senast vurpan.

Jag sa:
- Det är inte rullatorn du avskyr,
det är din skröplighet.

Det var ett försök för mig att nå henne,
ett försök att förstå henne,
ett försök att få henne att
använda det där hjälpmedlet.

Det var klumpigt och det var fel av mig.
Vad hade jag för rätt att lägga mig i
och ha synpunkter?

- Men, mina, stavar dem tycker jag om,
sa hon.

Jag må ha varit klumpig,
kanske jag ändå fick henne att se på
rullatorn med vänligare ögon.