Du är sjukligt lagomt beroende
döende i att allt är okej
så ljummet att du kan le
för rädd för att erkänna nederlag
stoltserar med tomhet och skal
starkast i grupp för du vet minsann bäst
att ensam är svag

Det existerar ej ett du eller jag
vi håller med, håller fast, kväver nya andetag
nya tankar där drömmen slocknar,
känner sig trygg mellan fyra väggar
spartanskt instutitionsvita tapeter
skalas sakta av, i isoleringens kyla
där stannar vi kvar

Grått, svart och mörk chocklad
inget får vara för mer,
inte för lite heller, stegen vi tar
på klagomuren kan inte räknas
under en hel dag
inget får förklara för andra
att man är duktig på något, att man är bra

Vi går i takt, den som saknar taktkänsla
finns inte, syns inte, kan ej vara kvar
skrattet ekar i ett försiktigt tvetydigt fniss
rätta in dig i ledet, du är dömd att bli som jag

Förbjud humaniteten! Den kan ej räknas i valuta
och gud nåde dig om du sticker ut, eller någon i ögonen
det blöder för mycket och känns
det gillar vi inte, resultatet; du sover på gatan en vacker dag.