Svart som natten var min älskades blick,
då jag bad om en förening.
Svart som natten var det svar jag fick
då jag bad om själens rening:
”Söker du för själen bot
tag då detta råd emot;
för att ta på ledan kål
bränn dig själv till sot på bål.
Nu har du fått höra;
det är så du måste göra”.

Svart som natten var min själ och min håg
då jag fick det budet.
Svart som natten hela världen låg
och jag gjorde som det blev bjudet:
ty blott en tanke fanns hos mej,
och slå den bort, det kunde jag ej,
så det var sant och visst:
det skulle gå som sist;
som förra gången det skedde
och jag bot mot ledan redde.

Vit som snö blev min själ till slut
då jag den i elden förbrände.
Vit som snö kom sorgen ut
och en närvaro jag kände;
något som talade utan ljud
och som gav mig detta bud:
”Hör opp att tro på det
som har sökts evighet.
Bländat skall bli ditt öga,
ty synen den hjälper dej föga”.

Vit som snö var hopplösheten.
Ja, den var det som skänktes.
Vit som snö var ångesten;
den gnista som inte dränktes.
Vanskligt är det alls att tro
att sinnet finge vila och ro,
ty sådan är världen en gång
och sådan till leda och tvång.
Att leva är att lida
och intill slutet förbida.

Grå som aska var hela min dag;
dagen och sedan natten.
Grå som aska var hela jag
men tanken; jag han ifatt den.
Den tanke som tänkte smita bort;
den var av alldeles sällsam sort:
den var som av diamant
och skimrade så grant.
Vad ville den tanken förklara?
Den slant ur min fattning, bara.