Jag är en man som aldrig blir kvar;
jag är en man som vandrar;
som vandrar i dimmor av ovisshet;
av flyende dunkel parat med bländad syn.
Ty då något uppenbaras, då är det såsom en gnista,
som etsar sig fast en stund i synfältet:
som flyktigt dröjer sig i fokus
– helt kort –
för att sedan undan för undan
förgås i dunklet ånyo.
Och i dimmorna är varje betraktelse en vansklighet;
alla former är flytande, likt
skogens träd belysta av stjärnor blott,
men icke av sol eller måne.
Tycks det då icke finnas en större klarhet
därovan, än här nedan, kunde man blott uttyda tecknen?
På dagen, då allt synligt tyckes tydligt,
kan man dock ej med ögats hjälp,
utan att bländas,
betrakta all ljushets källa.
Häri ligger hela vanskligheten;
och däruti har jag ofta vandrat
och vandrat vill –
så många gånger att jag icke kan räkna dem alla.

***

Det kosmiska urverkets kuggar dunka
och tidens kvarnar de mala.
Därunder jag sävligt vandrar och lunkar
och hoppets stjärna syns dala.

***

Är då de alla villovägar,
de vägar jag vandrat har?
Lycka och olycka – kvittar de lika
liksom ljus och mörker gör?

Jag vandrar längs en stig –
jag tror att den är ny –
och jag kan varken röja dess riktning eller mål
i alla dess svindlande vindlingar
där jag stridande går och stretar;
där jag stretar framåt och strävar…

***

…och i ett kort ögonblick av
skärskådan
fjärrsyn och
självrannsakan
ser jag plötsligt klart
och ej som i en spegel
i skinnande vitt på djupaste svart
dessa orden:
»Jag älskar dig«

***

Men var det ord likt:
»Varde ljus!«
varpå ljus också vart?
Eller är det blott som fordom,
att bländad blev min blick
av en syn som snart förgår?