Ibland vill jag bara springa tills tårarna börjar rinna
och benen fylls av svidande mjölksyra

Fortsätta springa,
bara lite till... lite till

Låta benen vika sig och känna
hur den iskalla asfalten tar emot mina händer
och skrapar blödande, grusfyllda sår

Lägga ansiktet mot den snötäckta marken och försvinna
in i en dimma, nästan kollaps

Och låtsas att tanken inte längre existerar