Ut! Ut! Veka låga! För att aldrig mera brinna!
För vem brinner ditt bleka sken, det sken som blott
skuggor kring dig kastar? Varför manar du
dessa vandrande vålnader ut i rampljusets bleka sken?
Må strålkastarna slockna! Denne skamlige skådespelare,
denne narr; vem är det han försöker bedra?
Det är ingen alls som honom genomskådar!
Ty det är sant och visst: att han är genomskinlig,
där han till eget åtlöje struttar runt och gör sig till.
Vem är då den dåren som har skrivit hans
betydelselösa repliker? Vem är den olyckan
till regissör som har haft hand om hela pjäsen?
Ja, vem är det utom jag, som låtit stämman höja
till en skärande klagan över alls ingenting
för att sedan tystna och aldrig mera höras?
Ack, funnes blott en gudom, sångmö, eller musa
av kött och blod att hålla denne arme aktör
kvar i detta skuggspel än en tid. Men intet
annat finns än illusionen som illustert skiner.
Slockna då! Slockna, du, förföriska drömspel
och släpp denna menlösa ande fri!
Låt en dag gycklandets tid komma till ända
och hela teatern förgås i mörkrets skugglöshet.
Men måste dödens dunkel vara den enda frihet
ur fängelset dit den, nu, kan slippa lös?
Säg, var finnes en sådan scen i livet,
där endast tanklösheten ser, och
ingen publik finns kvar att betrakta något mer?
Ja, säg mig och jag skall genast tillbaka träda.
Ja, säg mig det och jag skall genast bege mig dit!
Visst vore vi väl i sådant skick ej mer upplysta?
Visst vore vi väl i sådant skick fördolda helt?
Men jag skulle väl blott på vägen snubbla till
på rampen ned från scenen och väcka jubelrop.
Sådan är kanske vår allas lott? Och så sant och visst
som jag står här på scenen, har väl också jag
suttit i publiken? En dårskap då att alls framträda!
Jag borde väl vetat bättre som redan har åsett allt.
Men sällan lär sig väl någon utav andras olycka?
Blott den egna smärtan kan, prägla det i själen in.
Nu har jag sjungit min trudelutt! Låt den lustigt ljuda!
Men vad ser jag nu? Släckes inte ljuset ut?
Faller inte ridån? Hör jag inte redan trampet
av fötterna hos dem, som nu går hem till sitt?
Ensam sitter jag här, allenast, kvar med mitt eget
och då slår en tanke mig, en sista dagens dikt:
”Det var väl inte så farligt ändå, jaha!”
Ja, nu är det dags att gå. Ridå! God natt!