Jag gick på en gata i staden
då jag plötsligt hörde en drill
mitt i den stora kaskaden
av män’skor, vimlande vill.

Den var frisk, den var ren, den var klar, den
var som ett glädjens rop.
”En präktig, fågel, det var den”,
tänkte jag i den myllrande hop.

Så precis där jag stod bland vimlen
min blick den lyfte jag opp
mot den blåa, mörknande himlen
efter denna gnista av hopp.

Men ingenstans ovan fasader
någon fågel jag såg
och temperaturen föll några grader
och snart allt i mörker låg.

Ja, det var då jag förstod det;
det var elektronisk sång.
Åter jag tappade modet
och blev hopplös än en gång.

Är det så man gör då man saknar
det varefter man trår,
då vemodet återuppvaknar
som ett blodigt öppet sår;

att man söker sin tillflykt i villa
för att komma ur eländet ut?
Ja, då kan man väl saknaden stilla
med tillgjorda substitut.