En melodi i natten rungar
och sången far fram över ängar och dungar
som ett förlupet skri.

”Sa du ett skri?” – Ja, ett skri, jag säger.
Jag är ej den som för sanningen väjer
blott för galanteri.

”Det är fylleri!” – Hör du klagolåten?
Mannen med flaskan, gitarren och gråten
har utstått förräderi.

”Det är vansinne i hans själ, den narren!”
- Ja, han skriker och tjuter och slår på gitarren
för henne, som går där förbi.

Det är häxeri, som hon har utövat
och hon har – sant och visst – honom all sans berövat
med sitt trolleri.

Jag struntar blankt i, om jag hård kan verka
för sådant hon gjort, bör man alltid förmärka:
det kallas för koketteri.

Och barnen hon tog, och nu fordrar hon pengar
fast intet han äger: bland fält och på ängar
och stundom som nu i skog

han dansar sin sorgvals. Och till mig hon sade
att det var med försåt som hon snaran lade
runtom hans förtorkade hals.

”Är du misogyn? Han levde eländigt.
Jobbade sällan, men söp nästan ständigt;
full sågs han ofta i byn.”

Han var intet att ha, ja, men inte hon heller,
men det är ej därför som jag domen fäller…
”Kan du tiga nu?” Jaha…

Nå, usch och tvi! att falskhet klandra!
- fast nu låds vi visst icke mer vid varandra
på grund av min ironi.

En melodi hörs i natten runga
och jag får välan också sjunga:
Ack, nu är allt förbi!