Här sitter jag i samspråk med Ingen Alls.
- Va falls!
- Ingen Alls, började jag, jag vet att jag inte räcker till och jag har ingen aning om vad du – jag? – vill idag, men jag undrar om du vill dansa lede-vals?
- Inte alls, svarade Ingen Alls. Ingen chans till dans med mig inte. Men jag lovar att för fullan hals skrika ut en talande tystnad.
- Lystnad? Frågade jag.
- Tystnad! Vrålade den talande tystnaden.
- Inte ett ord…?
- Tystnad!

...

- Jag undrar, sade jag till Ingen Alls sedan den talande tystnaden var över, vad den malande lystnaden, som kommit över mig, har för innerbörd?
- Du är förförd, svarade Ingen alls, av Åsa Green där borta.
- Nej, nej! Skrek jag. Jag gillar Lena Been.
- Är du nekrofil? Pyroman?
- Snarare filosof och charlatan.
- I allsindar! Utropade Ingen Alls då. Men varför Lena Been? Eksem?
- Extrem.
- Jaha, sa’ Ingen Alls. Då ska’ ja’ väl återgå till min talande tystnad.
- Tig! Skrek jag då, och tystnaden tystnade genast.

Jag gick fram till Åsa Green.
- Hej, fröken Green! Hälsade jag.
- Fru!
- Men vad nu? Jag visste inte att du var gift, ju!
- Lögnhals!
- Vad?!
- Jag hörde hur du satt och ljög för Ingen Alls. Du är ju min man!
- Vad? Jag? Det kan int… Det måste vara ett misstag!
- Misstag? Famntag, menar du! Kom i min famn! Låt oss älska! Du är skeppet och jag din hamn.

Och jag penetrerade Åsa Green och på något vis försvann jag in i henne.

- Var är mitt Jag?! Ropade jag i mörkret.
- Här! Svarade Jag.
- Var? Jag ser ingenting!
- Lugnan, svarade Jag, jag har funnits här i mången dag och i många dar, ett bra tag, lär jag bli kvar här.
- Chimär! Vrålade jag. Jag är en chimär!
- Inte alls, sade Jag, men Ingen Alls är nog det.

Det krävdes list. Jag lät tanken smyga i mörkret. Länge och väl och det var tradigt och trist. Det krävde hela min själ, den är pantsatt, för att till sist fatta Jag.

- Du har mig fatt! Ropade Jag. Släpp mig!
- När jag nu en gång fattat dig – mig – släpper jag ej greppet. Så mycket begriper jag. Nu skall du förlösas.
- Nej! Nej! Skrek Jag.
- Jo, sade jag.

Och jag släpade Jag mot ljuset och vi lämnade Åsa Green.

…

- System! System! Det måste finnas ett samband! Skrek Jag i solens sken.
- Blodad tand! Jag är lite däng, sade jag. Menar du navelsträng eller Lena Beens eksem?
- Allt! Skrek Jag. Jag omfattar allt.
- Om vi sammanfattar, sade jag, så finns det en länk mellan Åsa och Lena?
- Tänk!
- Bojor? Band?
- Dansband! Sandstrand!
- Det låter inte väl…
- Jag har förlorat min själ! Skrek Jag. Gå till pantbanken och lös ut den!

- Fan i Helvete! Sade jag.
- Ja? Frågade Satan.
- Min själ!
- Ja, den är min träl. För att du ska’ få tag i den vill jag ha halva Jag, sade Satan.
- Herre Gud! utropade jag bestört.
- Jo, han funkar också, sade Satan. Här har du alltså mitt bud: halva Jag eller Gud.
- Jag är kluven, sade jag.
- Bra, sade Satan och tog halva Jag och gav mig själen.

***

- Jag är kluven, sade sinnet till själen.
- Jag är fri! Sjöng själen.
Sinnet: Jag vill vara hel!
Själen: Låt bli!
Sinnet: För all del, men i så fall vill jag förenas med dig.
Själen: Jag förstelnar.
Sinnet våldtog då själen och själen förlöste ett barn.
- Nya jag, sade sinnet stolt.
”Kanske för bålt, men jag gör revolt”, tänkte själen och teg, men tog snart nästa steg och dräpte sitt barn

- Mord! Vrålade sinnet och började kasta ord omkring sig.
- Jag har redan varit fängslad, sade själen, och du våldtog mig.
Sedan drog den, själen.

***

Halva Jag satt där och såg själen fara, sinnet fick vara och det upplöstes bara.

Jag samlade ihop orden som sinnet spritt ut. Jag vet inte om det finns något slut på allt detta, men med orden som källa skall jag gillra en fälla för själen.
Väl an!