Kom! Låt oss träda en lustelig dans!
Här uti fullmånens strålande glans!
Visst ville jag väl jag vore galant,
men det är sant: en är född till fant.

Så jag sjunger om alla världens öden
från kärlekens fröjd till gruvliga döden.
Så vad viskar du nu, nå säj, sköna mö?
”Tiden är kommen att döden dö!”

Men ack! Vilket budskap att sålunda röja!
Min flicka, jag ber, snälla, lyft på din slöja:
Och låt mig så ditt ansikte, se!
O, ve! Att jag om det alls frågade!

Vad är den för Norna jag dansar med?
Och, jag, ser, att här dansar visst alla på led.
Och då hör jag, hon säger, mitt namn är ”Urd”.
Vad svarar jag då? Denna dans är absurd!

Ack, grymma lycka, var mig nu huld
och visa var står hon, min räddning, Skuld
och hennes syster, Verdandi!
Hjälp mig, o, lycka, att göra mig fri!

Fast ingen väg dit, jag längre kan skåda
Vad nu? Något sker visst i min våda
Mitt öga öppnas och nu jag ser klart:
Verdandi leder visst dansen med fart.

Vart fara vi då, i den silverne natt?
Kommer jag, och Urd, att komma i fatt
den flyktande, flyende Verdandi?
Och nu: Skuld stämmer upp ett skri:

”Hör!”, hon tjuter, arg och rå
”Nu ska ni alla höra på
för denna vägen ska ni gå:
igår, idag, och i morgon också.

Denna vägen är sitt eget slut:
det finns inget sätt att komma ut:
blott att vandra intill döden!”
så gick hennes saga, ja, så löd den.

Så uti danser jag numera träder
- och dansar, det gör vi, oavsett väder -
ej blott med en, men med nornor tre,
medan vägen för oss vidare.