Världen, livet, måste vara ett skämt,
om det finns en gud, eller hur?
För hur kan annars det som kallas
för verklighet, så ofta känns totalt
overklig?

Ibland kan det hända att jag undrar
om det bara är jag; och då går jag
till någon jag känner och frågar som så:
”Är världen overklig?” och även om svaret
är ja

så kännes det som att världen är
bekräftad som varande i sin overklighet;
och även om svaret, råkar vara ”nej”
så blir effekten ändå densamma:
så att säga.

Men ändå: tänk om det vore så
att den som svarade, hur svaret än var
svarade osant. Vore då inte världen än
obekräftad och sålunda icke-varande
ändock?

Så jag skriver detta här
på en snubblande och bruten vers
som för att bekräfta i alla fall detta
att min känsla just nu är denna:
undran.

Om världen nu vore ett stort skämt
som den allsmäktige skaparen skrattar åt
då är det, sannolikt, ömsom med ett gott skratt
och ömsom med galghumor, såsom tvivlade han
på din egen förmåga.

För jag tvivlar sannerligen på detta:
att jag skrattar åt det kosmiska skämtet,
ty det är sannolikt skämt och tragikomiskt.
Och således gråter man tårar såväl av sorg
som av glädje.

Och här kommer den visst
guds enorma långtradare
som en gigantisk omnibus
körande alldeles för fort
mot trafikkameran.

Och jag kan inte backa
och knappast ens vä(l)ja
och det slår mig som ett slag
rakt i ansiktet
head-on
att gud saknar en aning om
vad han gör
och att han gör det han gör
för att han,
precis liksom jag,
inte kunde göra annorlunda.

Således sväljer jag slutligen
skrattet och sätter det i halsen
som en kväljning
och glupar efter luft,
för att få igång andedräkten.
Och anden kommer
och fyller mig med syre
och jag slås av yrsel.

Varför skriver jag detta?
Jag borde ha låtit det vara osagt:
för det måste vara osant.
Och då är det overkligt
liksom världen, men då
är det ju verkligt, som
världen.

Saliga äro det saktmodiga, är det sagt: och således saktar jag ned genom att avsluta med prosa.
Eller med väldigt långa rader, i alla fall.
Mina ben är brutna, men andas gör jag alltjämt. Och med pusten frustar jag fram dessa ord.
Men det är svårt: för jag röker en cigarett.
Min gud måtte väl lägga undan pennan och låta historien nå ett slut, så trött som den är.
Och handen lyfter han och tar bort från oss.
Det knallar och går, eller snubblar och faller om kull, i alla fall: på grund av all impact.
Nej, det får väl vara så väl.
Ha, ha, ha, ha. Jag skrattar visst ändå, och då skrattar jag gott och frigörande åt gud
och mig själv i min belägenhet
(som är, icke-är).

Så
skrattar bäst som
skrattar sist.
Ha, ha!
(den var väl bra?)
Ha, ha!