eget foto
Jag går aldrig ensam...
Inristat i sten
finns ditt namn
siffror visar när du föddes
och när du dog
det står att du är älskad
och saknad
men
fastän det gått
snart 17 månader
upplever jag en känsla
så märklig
död?
du?
visst läste jag dikter
på din begravning
och våra barn
sjöng och musicerade
trots att sorgetårarna
var nära
att kväva oss
våra söner läste upp
alla telegram
som innehöll vackra dikter
sista hälsningar
och innerliga tack
indränkta i tårar
var de röda rosorna
som vi lade
på din kista
tiden går -
men det är så svårt
att helt förstå
att du ligger
sex fot under jord
jag läser texten på
minnesstenen
igen
och igen
jag ser
änglarna, pappersrosorna
i vas
och de levande blommorna
som är ett så
vackert smycke
i förgrunden
men trots allt detta
känns det precis
som om du står där intill mig
som om du håller
min hand
och torkar dem -
sorgens så salta tårar
för vet du
du kan aldrig, aldrig dö
den som en gång levat
och älskats så
fortsätter att finnas
så länge
någon finns
som
minns
*jag älskar dig*