Det var som ett slag i ansiktet. Som att stå framför ett tåg och veta att man kommer att bli träffad. Allt som behövdes, var hans tårfyllda blåa ögon och ett försvunnet leende. Osäkerheten fastnade till en klump i halsen, och jag kände hur luften i mina lungor sakta tog slut. Varje andetag var början på det sista. När han tog ett steg närmare mig började den riktiga smärtan. Jag kunde bara inte låta honom röra vid mig. Hans händer skakade, och det alltid så självsäkra ansiktsuttrycket hade försvunnit samtidigt som sveket tagit plats.
Om jag skulle ha haft talförmåga då, skulle jag ha särat på mina läppar och skrikit. Men ord fanns inte, kraften att göra något alls saknades. Än idag förstår jag inte hur jag bara kunde stå där och se honom rakt in i ögonen. Varför gick jag inte bara iväg?

Jag hade fastnat i något av en drömvärld, där mitt hjärta bad till Gud att låta allt vara en dröm. Jag hade fallit på knä och tillkallat himlens alla änglar. Bad för mitt liv. Jag bad dem att inte låta detta omöjliga ske. Att inte ta ifrån mig det enda jag har. När han rörde vid min kind slungades jag tillbaka till verkligheten och föll hårt mot marken. Ett steg bakåt kändes som ett kliv ut ur mitt eget liv. Men jag måste flytta mig ifrån honom, jag klarade inte av att vara nära. Smärtan slog och rev i mina blodådror och jag visste att när det förgiftade blodet når mitt hjärta är jag död. Han hade dödat mig. Han hade tagit min själ och misshandlat den, hällt gift i blodet och skurit sönder kroppen. Fanns ingenting kvar. Ingeting förutom den starka kärlek som levde och växte inom mig. Ja, den växte. För att sedan lämna mig. Desto större den blev, desto tommare skulle jag bli. Det måste ha varit hans plan, att få mig svag och sedan göra mig svagare.

Jag ville tro att han med flit gjort mig illa. Att han hatade mig mer än något annat. Jag önskade att han skulle spotta mig i ansiktet, slå mig över kinden och gå sin väg. Då skulle jag veta att detta var vad han ville. Men nej, där stod han, min första och min sista. Den person jag älskade mest, och litade på mer än någon annan. Han stod framför mig, helt stilla, och väntade på min reaktion. För även om jag inom mig redan gått sönder, visade jag ingenting utåt. Det enda han kunde se var mina tomma ögon och min mun som var formad till ett streck. Aldrig att han skulle få se mig gråta, aldrig.
Ord kommer inte någonsin kunna beskriva hur svårt det var att bara stå där, stilla. Medan hans kinder glänste av det vatten hans ögon gett ifrån sig. Ögonen var blanka och hela ansiktet var som en spegelbild av ingenting. Tomhet i sin renaste form. Jag hade för längesedan tappat all uppfattning om tid, men visste mycket väl att vi inte hade många sekunder kvar.
Igen lyfte han sin hand mot mig, i ett uppgivet försök att trösta mig. Hur idiotisk får man bli, om han trodde han var Jesus, som med sina helande händer kunde läka mig? Smärtan övergick till ilska. Snabbt. En ilska så stark att jag skrämde mig själv. Fåglarna slutade genast sjunga, och solen gömde sig bakom ett moln.

Utan att veta hur, öppnade jag munnen och fick ur mig några fåtal ord. Det måste ha slagit honom hårt, för han vände kinden till och blundade. Han händer knöts till nävar och han bet ihop tänderna. Vilken annan människa som helst skulle ha varit säker på, att nu slår han mig, men jag visste att han bara ville slå sig själv. Han hade gjort ett misstag, det visste vi båda. Hade aldrig menat att det skulle bli såhär. Hans kärlek till mig var det enda jag var säker på i livet. Hans armar runt mig varje morgon, var det enda jag tog förgivet. Jag upprepade samma mening igen, i hopp om att få ett svar: \"Var hon värd det?\" Denna gång såg han på mig och skakade på huvudet. Jag visste det självklara svaret, men det tog så ont att höra det. Han hade slängt bort allt vi hade, på något han inte ens ville ha. Om han helst skulle ha varit lycklig så skulle jag någon gång, i ett annat liv kanske, kunnat förstå. Men nu, nu var allting som en dimma av dumhet. Hans dumhet.
I ett sista försök att förstå, frågade jag min sista fråga: \"Gav jag inte dig vad du behövde?\" Han frös till och borrade sin blick in i mitt hjärta. Igen, jag visste svaret. Jag vet inte varför, men när han denna gång lyfta handen för att röra vid mig, lät jag honom hållas. Handen smekte min torra kind, medan blicken smekte mitt förblödande inre.
Ett steg närmare och där var vi, igen. Omfamnade i varandra. Som ett. Jag bet ihop och önskade att ilskan skulle återfödas inom mig. Men jag kände ingenting. Långsamt slutade smärtan slå i mina blodådror, och istället började tårarna rinna.

I precis samma sekund som jag visste att jag inte kunde gå nu, viskade han: \"Utan dig finns inget mig.\" Jorden föll ur sin bana. Stjärnorna exploderade. Solen brände sönder molnet och fåglarna började skrika högre än någonsin förr.
Det var så livet började. Han och jag skulle för alltid vara vi. Ett svek större än något annat, men en kärlek starkare än allt. För även om han gett sin kropp åt henne, en gång, hade han gett sitt hjärta åt mig, för alltid.