Färdas på okända hav
med bara månen som sällskap
det vänder sig i magen
när jag förstår
att biljetten jag har
inte innehåller någon returresa
Ångesten kramar så hårt
att jag får svårt att andas
den stramar åt i mitt inre
och jag klarar inte
att spjärna emot

Jag fryser så
men har ingenting
att värma mig med
och när jag tittar bakom mig
finns det ingen där
det är bara jag, havet och månen
I ena handen håller jag krampaktigt
minnet av dig
medan mina salta tårar blandas
med det lika salta havsvattnet

Så kommer en våg
större än alla de andra
och när jag sveps med av den
vet jag att resan snart
når sitt slut
Krafterna har sinat
jag försvinner in
i något slags vaakum
men rädslan - den har lagt sig till ro
När jag sedan närmar mig det mörka, tysta
känner jag hur minnet av dig
sakta, sakta
glider ur min hand…