Det är inte det
att du lämnade
mig naken
i gryningen
med tårarna strömmande
ner på kudden

det är inte heller
orden du uttalade
precis innan du
skulle till att gå

nej, det är
den där sommarkvällen
för två år sedan
som jag gråter över
för det var då
du kom in
i mitt liv

det var då
du välte omkull
den trygghet jag
precis skapat

men hur skulle
jag kunnat
stå emot den stormvind
som blåste in
från ingenstans

den vind som drog mig med
till platser jag
inte ens visste fanns
till höga berg
och djupa dalar
till luft jag aldrig
andats förr

men här och nu
i denna stund
när stormen precis dragit förbi
efter att först ha skövlat
allt i sin väg

har jag svårt att tro

på morgondagen…