Käraste pappa
jag tror du kom till himlen
trots allt
precis som du hoppades
och önskade

Gud är god – han förlåter
och kanske förstod du aldrig
riktigt hur illa
du gjorde mig

du bad om min förlåtelse
två månader före din död
du grät så du skakade
sa att du ångrade
alla hårda ord, allt ont du
låtit mig utstå under
alla åren

och visst förlät jag!
vad annat hade jag väl
kunnat göra
när du kröp ihop
som ett litet barn
och silvertårarna rann
i floder nedför dina kinder
kinder märkta av livet

jag undrade inom mig
om du sa förlåt
för min skull
eller för din egen
kanske var du rädd för
att hamna i det helvete
du haft osande
predikningar om
under bönemötena
genom åren

du visste ju
att klockan klämtade
och det var innanför
Sankte Pers port du ville komma
inte till Helvetesporten

jag kramade dig
smekte ditt grånade hår
sa att det är väl klart
att jag förlåter
jag grät jag också

men mest grät jag

över alla

förlorade år…