Jorden skälver och vågor slår
över land och oceaner
och tjälen kommer och tjälen går
här i den kalla nord.
Den grusar alla planer
när den uti vår jord
stadigt fäste får.

Visst har man talat om en vår
på den plats där kriget rasar.
Ja, lyckan kommer och lyckan går;
det töar och snörar om ett.
Det alla förhoppningar trasar.
Nej, det är inte lätt
att få det varefter man trår.

Det är inte lätt för någon årstid
att besegra den kalla vinter,
som stadigt, ständigt i evig strid
har kommit och gått som den vill;
den motstår alla finter;
sess tid står alltid still,
men kan knappast kallas blid.

Ty är det icke så i vår värld
att kallt och stort är det mesta?
På jorden bor blott en vansklig flärd
i en rymd av extrema mått.
Den övergår väl de flesta -
har någon det alls förstått
på vad väg vi far vår färd?

Nu faller snart snön igen - har jag hört -
och explosionerna skalla.
En rök stiger mot himlen – upprört
från något som faktiskt har smält,
men man får välan ändå tralla
fast det är rätt illa ställt
och lugnet ganska skört.

I min själ är det ganska dött,
men där finns något som tinar.
Ja, det är någon som viljan förött,
som finns uti min själ.
Men liksom allt: det förtvinar
och det är väl ändå förväl;
om man är på det hela trött.