Turid

40 år

Dagbok

Dagbok - Februari 2005

« Tillbaka till dagböcker

warde nur, balde ruhest du auch

Söndag den 13 Februari 2005

onsdag 12/1 och framåt

onsdagen den 12:e januari

[12:28]

alltid det enformiga, det oföränderliga. jag växer inte längre.

jag ser inte mycket nu för tiden, allt är suddigt. mitt huvud svider. jag har frossa, vågor av is genom kroppen likt en vattendroppe.

försöker gå upp klockan sex varje morgon. försöker läsa på bussen. försöker vara lite mindre rädd för småbarn, vatten och wittgenstein. men de ser mig och slukar mig. jag paralyseras.

jag väntar fortfarande på explosionen.

-

fredagen den 14:e januari

[11:21]

två timmars polisförhör angående mordet. provocerande intensivt. bandspelare och formaliteter. jag sa saker och jag sa inte saker. allt de visste var fel och allt de trodde var absurt. de känner inte hur jag känner och vet inte vad jag vet. vi stiger inte in i varandras verkligheter.

världen är så kall numera. kriminalinspektören hävdade att jag och johan var det bisarraste han upplevt, trots pedofiler/nekrofiler/kannibaler. han kallade oss förlorade. våra själar kommer inte hamna på samma ställe efter döden, inspektörens och min.

mishimas själ kommer hamna i hundhimlen. evert kommer hamna i helvetens helvete.

jag är fortfarande nästan blind. jag önskar en cigarett.

-

tisdagen den 8:e februari

[11:32]

jag är en icke-existens. jag tror jag spricker upp. eller: det icke-varande är icke, och kan inte heller tänkas. jag kan inte tänka mig själv, eller vara mig själv.

för tredje gången är varje cell i min kropp utbytt. jag är inte den jag föddes som. jag är inte den jag var första gången jag var på psyket. den människa som läste en bok för första gången var inte jag. jag har aldrig läst odysseen.

varelsen som växte i mig sög åt sig mig, min substans, min underhud, min näring, för att sedan upphöra att existera, eller omformas till något annat. med sig tog den allt av mig den redan hade sugit åt sig och allt den någonsin rört vid. jag är en hemsökt människa.

man stiger aldrig ner i samma flod två gånger, du är du men ändå inte du. jag skulle kunna vara stoft i rymden, lika evigt och lika flyktigt.

och så den här filosofieleven, som insåg att diagonalen i den i hans tycke fullkomliga kvadraten var ett irrationellt tal. han tog livet av sig. att vara hård, att ha en tro - en bestämd världsuppfattning, att spricka.

jag önskar en öken, ett lugn. jag önskar komma ifatt det jag är idag. vilken flod jag står i, vilka celler som kommit till och vilka som försvunnit. jag behöver omforma min substans.

-

söndagen den 13:e februari

[19:23]

mina ögon är åter. jag ser men förstår inte.
min hud är kvar. den håller mig på plats.
min själ? jag vet inte. jag kan inte känna den.

-

jag är ärligare nu, som om det skulle finnas något stort och beundransvärt i att vara det. jag kan inte argumentera för varför man bör vara ärlig, men jag är det. jag försöker. på något sätt känns det som om jag får ut något av det.

samtidigt...

jag vet inte vad ärligt är. jag vet inte vad sanning är. att ljuga är på många sätt så mycket lättare. men vill jag hitta en verklighet, inte skapa en själv, så krävs det av mig att jag är ärlig. då kommer den växa fram. det är min övertygelse.

jag vet inte hur jag ska vara ärlig. vet inte i vilken mån jag är det. jag tänker efter, känner efter, vill mena det jag säger eller inte tala alls. men någon allomfattande sanning är det inte. en sådan är nog inte möjlig eller ens önskvärd.

-

han håller sig på avstånd nu, djävulen. demonen. jag tror vi förstår varandra. kanske kommer vi alltid på något sätt vara sammanbundna, det går inte att utesluta. när det är dags för mig att nalkas honom, att komma till honom, är jag redo. när han kallar på mig går jag. han vet det, han vet att jag är här, att jag går utan att vara bunden av honom. men han vet också att han bara behöver kalla på mig så kommer jag.

-

hör ni havet? det ropar på mig. snart är jag där. snart är vi tillsammans igen.

-

tisdagen den 15:e februari

[10:56]

turid drömde att hon var en fjäril
och när hon vaknade
visste hon inte
om hon var turid
som drömt att hon var en fjäril
eller en fjäril
som drömde att hon var turid

-

jag slutade berätta för folk att de inte fanns, och slapp därmed zyprexan/risperdalen etc. men i mitt huvud är allting lika klart i det avseendet som det alltid varit. \'cogito ergo sum\' som descartes säger, han som inte fick psykosmedicin för sina tankar utan däremot stort erkännande. JAG tänker, alltså finns JAG - jaget. DET kan jag vara säker på. inget annat.

världen kan vara min dröm, eller en verklighet oberoende av mig. jag kan bli lurad, eller så upplever jag sanningen. men det finns ingen vetskap om vilken av dessa möjligheter som gäller, alla är hypoteser.

börjar jag prata om det på psyket igen så återinsätter de zyprexan. så jag är tyst. det gör mig bara än mer osäker. var är du, allsmäktiga demon som styr världen? var är du som vänder min egen dröm emot mig och gör den till mitt gissel?

men demonen är transcendent, jag kan bara känna hans närvaro genom vetskapen att han måste finnas. NÅGOT måste finnas. gud?

demonen är min själ, i kraft av daimonion. så kommer det sig att jag är mitt eget gissel. och jag vet inte hur jag kommer ur det. jag vet inte hur man vaknar ur en dröm som varat för evigt, och än mindre vet jag vad som kommer möta mig då.

2005

juli (1)
maj (1)
april (1)
mars (1)
februari (1)

2004

december (2)
oktober (2)
september (5)
augusti (4)
juli (3)

2003

november (1)