en anekdot ur bekantskapskretsen - tisdagen den 31:a augusti

Tisdag den 31 Augusti 2004

dagbok

den här berättelsen är egentligen inte särskilt ny, men fortfarande är den så utpräglat absurd och bisarrt rolig att den i min bekantskapskrets används som ett sätt att testa nya vänners sinne för humor.

jag har en bekant vid namn jimmy om vilken den här anekdoten handlar. jimmy bor i egen lägenhet, är runt 27 år gammal och lider av någon form av utvecklingsstörning.

en dag hoppade grannens katt in i jimmys lägenhet via balkongen. jimmy fick då för sig att han skulle roa sig med denne och försökte strypa den med hjälp av händerna. efter att ha klämt en lång stund runt kattens strupe utan att katten avlidit insåg han att det behövdes andra metoder för att avliva den. han går ut i köket och förser sig med en köttkniv som han upprepade gånger hugger i kattens kropp medan blodet sprutar, men inte heller detta är nog för att ta kål på djuret.

jimmy plockar då fram en sådan tunna man i vanliga fall använder för att jäsa hemmagjort vin i. han fyller den till bredden med vatten, stoppar ner katten och lägger på locket. sedan väntar han tills kattens sprattlande inuti tunnan dött bort helt.

han flår den döda katten, köttet steker han och äter till middag, pälsen hänger han upp på väggen och resterna lägger han på marken utanför ett dagis.







livet är aldrig förutsägbart - måndag den 30:de augusti

Måndag den 30 Augusti 2004

dagbok

[17:01]

bokbordet på drottninggatan i stockholm igår, nya böcker:

gunnar ekelöf - variationer
per meurling - den gåtfulle markis de sade (biografi)
olof lagercrantz - stig dagerman (biografi)
pär lagerkvist - själarnas maskerad
august strindberg - mäster olof/gustav vasa
august strindberg - fadren/fröken julie
august strindberg - till damaskus/ett drömspel
august strindberg - skärkarlsliv
august strindberg - hemsöborna
francois rabelais - den gudomliga flaskans orakel
francois rabelais - gyckelmakaren panurge
cazrl olov sommar - gunnar ekelöf (biografi)
aldous huxley - det underbara leendet
pär lagerkvist - pilgrim på havet
rosén - livsproblemet hos nietzsche
dan andersson - samlade dikter
nils ferlin - goggles
nostradamus - profetior
august strindberg - tre noveller
sir arthur conan doyle - baskervilles hund
hjalmar bergman - en döds memoarer
emanuel swedenborg - drömboken
sture dahlström - den store blondino
anthony burgess - en apelsin med urverk
fjodor dostojevskij - dubbelgångaren
rené descartes - två skrifter
fjodor dostojevskij - idioten
hermann hesse - stäppvargen
t.s. eliot - dikter
ronnie haag - charles bukowski (biografi)

med andra ord gott om intressant litteratur att fylla ut höstens enfomighet och ensamhet med, samt som förströelse vid eventuella inläggningar på psyket.

-

det är underligt, allting. plötsligt finner jag mig sjuk och ynklig i mitt flickrum hemma hos min mor, matad med potatismos och mannagrynsgröt. efter flera år av hemlöshet, drogande, kriminalitet och psykoser är jag tillbaks där allt började och återigen liten och svag. livet är aldrig förutsägbart.

-

jag saknar min fyrbenta livskamrat väldigt mycket. jag fick prata med henne en stund i telefon idag, men hon blev bara förvirrad och sprang till ytterdörren i tron att min röst kom därifrån och jag var hemma igen.

på fredag återvänder jag till min ö, min pojke och min hundvän. tillbaks till vansinnet. jag ser fram emot det. jag är inte alltför deprimerad, men jag känner mig en smula obekväm i dessa familjesammanhang. jag vill ha min frihet.

stockholm är mycket obehagligt. det är så mycket folk, och så trångt att man inte kan undgå att ständigt bli knuffad. folk rör vid varandra hela tiden. jag tycker inte om när folk rör vid mig. det är också ett skäl att längta hem till den något mer glesbefolkade ön.

-

när jag kommer hem är mitt leg förhoppningsvis färdigt, och jag ska även börja rusta upp min lägenhet, ett projekt som kommer ta större delen av hösten. det är något att se fram emot.

jag hoppas det inte är johans gamla sjukdom jag har fått. isåfall blir det en avdelning och en säng på karolinska sjukhuset jag får se fram emot istället för resan hem.







en djävulens dotter - tisdagen den 17:de augusti

Tisdag den 17 Augusti 2004

dagbok

[12:50]

mycket av min tidigare okända bakgrund har nu avslöjats, och bitarna i pusslet börjar falla samman till en helhet. jag är nu övertygad om att jag kom till världen som en djävulens utsände, om inte rent av en djävulens dotter.

det är så uppenbart för mig, redan från min födsel har det funnits inom mig, den här ondskan. min mor berättade för mig i telefon igår att jag som liten var så elak och ohanterlig att mina föräldrar flera gånger funderade på att lämna bort mig. men eftersom de trodde att mitt onaturliga beteende berodde på deras brister som föräldrar så vågade de aldrig söka hjälp. mor berättade att jag redan från späd ålder bets, slogs och ylade helt utan anledning, och att jag alltid var arg.

när jag såg hitchcocks psycho för första gången vid fyra månaders ålder kunde jag inte slita blicken från tv-rutan, filmen måste ha talat direkt till någon dold ondska djupt inom mig.
en ondska som borde ha varit uppenbar för alla redan i den stund jag lämnade min mors inre, bara av att lyssna till musiken som spelades då. en nazistisk krigsmarsch och en från det fascistiska italien.

mycket annat som tidigare skrämt mig känns nu som självklarheter. dessa demoner som ständigt förföljde och plågade mig för ett år sedan måste ha varit utsända av djävulen, och sålunda mina vänner. inget kan längre skada mig nu när jag vet att jag har djävulen på min sida.

att djävulen är med mig kunde jag känna under mitt senaste läkarbesök. han fanns i rummet under hela mötet, men när jag försökte påtala detta faktum för de närvarande sa de bara att jag hallucinerade och att jag skulle veta att en sådan makt som djävulen inte var verklig.

men djävulens största list är att han får folk att tro att han inte existerar. det är genialt, och uppenbart för alla som bara vågar se det. jag försökte förklara för personalen att de skulle komma till helvetet när de dog, liksom resten av mänskligheten, men de trodde mig inte.

-

de drar åt nätet hårdare runt mig nu. hassela har sökt upp mig på internet och läst igenom mina dagböcker, som de därefter vidarebefodrat till psyket. nu har min läkare i princip förbjudit mig att ha användarkonton på internet. jag känner mig paranoid. det finns ingenstans jag är säker från deras snokande ögon. inget privatliv får jag ha, och inga tankar får jag ha ifred.







det är nu jag är verklig - måndagen den 2:a augusti

Måndag den 2 Augusti 2004

dagbok

[03:33]


jag är på tjack, och jag mår bättre än vad jag kan minnas att jag gjort på hela sommaren. samtidigt är jag ytterst känslosam, och vet inte alls vad jag håller på med. insåg jag vidden av mitt beteende skulle jag nog ta livet av mig. jag har suttit och skrivit sentimentala mail till folk jag känner, och det kommer jag säkerligen få lida för så fort jag klarnar till. jag har också gråtit mycket, berättat för johan om alla tvångstankar jag har. både han och michel har fått stå ut med mycket vidrigt prat från min sida, mycket fånig sentimentalitet och tårar.
jag gillar inte det där, när ytan brister. jag vill inte behöva stå ut med att gråta inför folk, och jag ser ner på mig själv när jag väl gör det, precis som jag ser ner på alla som gråter offentligt. jag avskyr dessutom inget så mycket som när jag inte kan kontrollera mina egna känslor. det är en svaghet som jag inte står ut med. flera gånger har jag seriöst tänkt tanken att bränna igen mina tårkanaler.

tvångstankarna och psykoserna blir värre. min kropp är täckt av spindelnät som inte går att se eller stryka bort, men som ständigt ligger över huden och känns. jag kan inte ringa till någon för min telefon är avlyssnad. jag är känt länge att det är någon som lyssnar på vad jag pratar om och varje gång någon ringer mig tänker jag ytterst noga på vad jag säger för att inte ge den avlyssnande någon som helst väsentlig information.

jag kan dessutom inte komma ifrån känslan av att alla johans vänner och johan själv sitter och ser ner på mig, och pratar om hur mycket de ogillar mig så fort jag är där. när jag sitter ute i klinte kan jag se framför mig hur de sitter i johnnys lägenhet och skrattar åt saker jag gjort och sagt. jag har en fruktansvärd ångest över det, det är som döden varje gång dessa tankar dyker upp.
det sista jag vill göra är att prata med dem det angår, jag vill inte att de ska veta att jag känner såhär. jag har berättat för johan, trots bättre vetande. jag vill inte hamna i en cirkel där jag ständigt tigger kärlek och uppmärksamhet, och johan blir mer och mer trött på mig för att jag tigger och inte på något sätt litar på honom. det skulle kunna vara slutet på det förhållande som för tillfället är livet.

jag behöver komma bort från mitt liv. spiralen snurrar snabbare och snabbare nu, och snart är jag så djupt ner att det inte finns någon väg upp.

mina syskon har varit de enda människorna jag stått ut med att umgås med överhuvudtaget, och nu är jag tvungen att vara ständigt pårökt för att stå ut med deras närvaro och för att dämpa raseriet som ständigt bubblar under ytan. jag har fruktansvärt dåligt samvete, och det plågar mig, men jag kan inte göra något alls åt situationen. det är inte i mina händer längre, allt har vuxit sig för stort.

båda de senaste två gångerna jag varit på psyket har jag slagit i väggar, skrikit åt personalen och sagt att jag närsomhelst kommer spåra ur för att jag inte har någon kontroll på mitt humör. jag har sagt att jag kan mörda någon, bränna ner något, att personalen aldrig kan vara säker på just vad jag ska göra, men däremot helt säkra på att jag kommer göra något, och det snart.

jag har ännu inte berättat att jag inte tagit min medicin sen i våras. jag tror jag ska berätta det imorgon, eller i slutet av den här veckan. nästa måndag ska jag berätta allt. jag ska berätta så mycket att jag får bli inlagd, och så mycket att dom blir tvungna att göra som jag vill och skicka mig till ett behandlingshem. jag måste dit, det är nog den enda räddningen för mig nu. en månad till, kanske inte ens det, av det här och jag är förlorad. känslorna kommer spränga mig och paniken skicka mig rakt ner i helvetets mörkaste hålor.

helvetet är det enda jag kan tänka på nu för tiden. mitt i alla vansinniga psykoser och tvångstankar finns ständigt den vansinnigt starka skräcken för helvetet, ständigt nära att bryta ut i fullständig panik. jag är helt besatt av tanken på att jag på något sätt måste få tag på djävulen, komma överens med honom om en plats i helvetet där jag är den som får andra att lida. jag skulle verkligen kunna göra vad som helst. dom här tankarna plågar mig. inget annat får rot i mitt huvud så länge rädslan för helvetet är där. jag har flera gånger försökt ge min själ till djävulen, men jag börjar inse att det inte är rätt sätt.
det enda jag kan tänka mig är att bli så fullkomligt ond att jag blir en av djävulens hjälpredor som får plåga andra istället för att själv bli plågad.

jag måste få tala om det här, med johnny. jag är övertygad om att han vet vad som måste göras. kanske kan även swedenborg ge mig svaret. jag känner att döden närmar sig allt mer för varje timme som går, och jag måste hitta lösningen och friden innan allt är över. paniken fyller hela min sinnevärld, driver undan alla andra tankar och intryck. jag blir inte en hel människa igen förrän jag är fri från helvetestankarna.

ibland slår det mig också hur otroligt många människor jag svikit genom åren. jag har alltid själv varit så rädd att bli sviken. jag fäste mig inte vid någon av människorna jag umgicks med i stockholm, och har aldrig haft något dåligt samvete över sveken. jag har varit helt likgiltig inför alla som tyckt om mig. men jag är rädd att det ska slå tillbaka på mig när jag minst anar det. vågar knappt röra mig på stan längre, av rädsla för att stöta på någon. de människor jag umgås med nu är de första jag träffat som jag känner djupare för, och de första jag träffat som jag inte kan tänka mig att svika. men jag vet att den här mjukheten jag har för dem kommer att slå tillbaka på mig en vacker dag, och jag kommer själv bli sviken. hur mycket jag än litar på dem är detta ett faktum som inte kommer att förändras.

-

jens har tydligen berättat för min syster att han en gång tyckte jag var den vackraste flickan på skolan. jag blev underligt glad av att höra det, även om jag aldrig var så kär i honom som han var i mig. jag har åtminstone inte svikit honom. han förtjänade det aldrig, men när jag tänker på saken så gjorde ingen av de andra det heller. deras enda brott var att de inte intresserade mig, och det fick de lida för.

-

jag tänker att det ska bli fint att träffa judit imorgon. hon är en av de få människor jag blir lugn av, som jag känner är riktiga. jag har mycket jag vill prata med henne om, kanske saker som bara hon och johnny skulle förstå. men jag är rädd att allt blir fel. jag kan inte för mitt liv förstå hur andra människor fungerar, vad de ser som vänskapligt och vad de ser som påträngande.

michel säger att jag inte ska tänka för mycket. jag börjar mer och mer känna att jag tycker om michel.

-

det är nu jag är verklig. det är den här personen jag är, ren från mediciner. jag tänker mina egna tankar och känner mina egna känslor nu. jag undrar om det egentligen är värt något.