Klocktorn längs minnenas allé

I min sicksackfärd mot hemkomst ringer de ut dödsbud och bröllopsvälsignelser. Jag studsar från vägkant till vägkant, pratandes så fort att min ryggrad knäcks. Det vilar ansikten, namn, armar, historier, smekande händer, förträngda möten i kulisserna. Klockorna vakar över oss alla och det hade räckt med en av dessa händer för att putta mig av vägbanan eller dra mig in säkert in till mittlinjen. Något upphör eller kanske bara upprör (jag vet inte?), när jag kommer närmare en självklarhet. Vem var jag sann emot när jag inte kysste henne? Var det samma sanning som jag reste hundratals mil för? Om inte vad var skillnaden? Klocktornet bevakar mig, som det alltid gör, har alltid bott nära kyrkor. Tiden, slagen, förgängligheten som ett illavarslande rop efter mitt svar. Jag kysste henne på kinden när hon sov och sen gick jag därifrån. Jag undrar vilket som var mest dåraktigt, vilket som var mest sant?

Det blir ingen hemkomst ikväll heller. Dekorerar hålet med dyrt italienskt kaffe och polska smuggelcigg. Ja det känns bättre och framförallt ser det snyggare ut. Den oklanderliga kavajen nonchalant slängd över designsoffan, amerikansk konst på väggarna och vinylskivor i travar. Förgängligheten. Det här är bilden av förgängligheten, det mistbara. Klocktornet ser till att jag inte undkommer eller försöker förtränga den. Men okej jag kan väl åtminstone få försöka skapa en yta som jag kan leva med. Förgängligheten är aldrig särskilt långt under den, jag vet att ytan bara är yta. Är det dåraktigt? Nej det är en sanning. Är det ett substitut? Nej det är yta enbart yta allena. Och det mina vänner är en insikt självklar men dock så svår att förvalta.

Kulisserna är levande och klocktornet slår igen. Andra kommer och går in och ut. Ändrar skeendet i tanken. Flyttar pjäser som i ett parti schack. Fler rutor här dock, fler färger att ta hänsyn till, allt är inte svart eller vitt. Vi två kvar i frontlinjen, i kampen, i det levande. Hemliga möten utanför eden. Lustfyllda nästan erotiskt laddade samtal, bor en kraft i den tanken. Uppbända ringar och avhuggna bojor. För hett i ett kallt rike. Men det enda scenario som återstår när jag är färdig, det trampar mig fortfarande på hälarna.

Bränner ut ett par skivor och postar. Vykort från min värld. Dom når henne i alla fall rent konkret. Trentemöllers "Miss you" inleder, kan det misstolkas? Jo det kan väl det kanske. Förgängligheten. Det icke mistbara, det man inte klarar sig utan. Jag skulle kysst henne nu om jag kunnat. Det hade varit dåraktigt, det hade varit sant, mot mig, henne och alla er andra. En universell sanning, sådana som egentligen inte existerar. Så visst är det väl typiskt att den då skall vara hypotetisk.