Jag skruvar upp och ner. Vet inte vilket ljus som passar sig bäst här

Men jag vet att jag vill undvika att se min spegelbild i fönsterrutan. Han glor så jävla uppmärksamt tillbaka och är inte nådig i sin ordlösa kritik. Men å andra sidan vad är alternativet, de dystergrå skyarna därute och de suggestivt vindpiskade träden.

Ja du Döden du lyckades i år också att koppla järngrepp om tillvaron, alldeles lagom till det vulgära krimskramsintåget. Överallt i den här fastigheten tävlar dom dessutom i tävlingen om att komma närmast att starta en mordbrand med levande ljus, stearinet som en likstank i trapphuset. Men glöggen och vörten smakar i alla fall gott.

Ett år..., ett år har jag stått ut, det fortgår... 8 december, ett "Tändsticksförbud", en upplösning i glöggångerna, sen något annat, inte nytt, inte gammalt, bara nåt annat. Jag rev ut skuldebreven ur pärmen, kanske tog jag bara ett nytt lån att betala dem med. Men dom skuldebreven kunde jag avfärda då tyckte jag. Har undvikit betalningspåminnelser, i stort sett åtminstone.

Vi har väl (eller nog) alla våra egna nyårsdagar, detta är inte en sån men jag anar den i framtiden. Det är då vi börjar om. Kommer hemkrypande i fläckig kostym, så vimmelkantig att inte ens plågoandarna går fria från sjösjuka. Jag vet inte vad det är vi firar, men firar gör vi och på nåt jävla vänster får vi det att börja om.  Dessa nyårsdagar... ibland går det långt emellan dem, ibland ploppar dom upp snabbare och propsar på uppmärksamhet. "Jag bar ilska inom mig" det var nån som sa det, då var det dags att börja om. Lämpa inte över några demoner på mig, jag har så jag klarar mig ändå, men ilskna är dom faan inte. Mer åt det gulliga mysiga hållet i så fall, bäddar in mig söver mig. Bruna, ja bruna är dom nog, samma murriga brunskala som Rembrandts verk.

Jorden till himlen, tusentals resor fram och tillbaks. Vet inte längre om det är en älskarinna eller vän jag behöver. Så jag reser för att se om det finns nåt mer att upptäcka i den frågan. I min säng ligger en vän naken och sover, vid ett bord nånstans sitter en uppbarelse och sänder mig sms. Det är bakvänt, en diplomatisk kompromiss där alla får nåt dom är missnöjda med men ger upp så lite som möjligt. Så att hjulet kunde kränga vidare i irrfärd från jorden till himlen.

Det krävs en konstnärs mod, det finns inga överaskningar här. Så sann är bilden som vi ställs inför. Och vi ska stå där som främmande inför varann igen, försöka uppbåda nån slags försvar för det vi inte har. Kanke nickar vi och ler lite, kanske ursäktar nån av oss och flyr därifrån i hast. Och när vi måste, enas vi i nostalgi. Men du har ryggen emot mig när du ber mig komma in i dig och knulla dig.

Jag skruvar upp och ner. Nöjer mig med ett halvdunkel... tillräckligt för att bara urskilja dig och mig