Mitt huvud snurrar...

snurrsnurrsnurr

runt runt runt i 180km/tim

Jag orkar inte skriva något vettigt just nu

Jag orkar inte försöka

Inväntar att hjärnan ska sakta ner farten

Den tänker så mycket

att jag inte orkar tänka på annat

snurrsnurrsnurr

Nej jag ska inte gå någonstans

Jag har varit borta men jag är nu på väg tillbaks

Ville bara säga hej!

Hej!

Jag lever mitt berg -å dalbane-liv...

Vet aldrig hur jag mår imorgon

ikväll...

om en stund...

Just nu försöker jag bara att trampa på framåt...

Just igår var jag helt vilsen i huvudet...

Just inatt trodde jag att jag hade gett upp allt för gott

Just i natt hade jag bestämt mig

Jag somnade

Men jag vaknade igen

och nu har jag börjat trampa igen

...Så jag är iaf på väg någonstans

ILSKA!

FRUSTRATION!

IRRITATION!

 ÅNGEST!

...SORG!

Kära du, vad ska man svara?

Jag vill inte göra illa,är rädd att du reser iväg igen...

Men vill du veta? Vill du veta, så kan du få veta...

Hoppas du vet själv om du vill veta...

Det har varit ett helvete...

Periodvis har jag samlat på mig piller och planerat in i minsta detalj

Vissa dagar har jag varit för nära att ge upp

jag har stått på gränsen

promenarat på gränsen

Självskadebeteendet har uttryckt sig på ett eller annat sätt

under hela mitt liv

och har återkommit i vågor

Jag återgick till ett mörker med ovanor

Ovanor som jag var övertygad om att jag aldrig skulle återvända till

Jag fick känna mig svag, hopplös...

Du tror väl inte att jag har låtsas som ingenting under denna tid?

Men... Det är precis vad jag har gjort... utåt...

Jag har inte känt att jag kunnat prata med någon

Det gjorde för ont för att prata

Inombords trasades jag sönder

Det har varit ett helvete

Ett rent helvete

att stå bredvid

att inte kunna göra något

Bara se och höra

eller vänta vänta vänta

på att få se och höra...

och stå ut med rädsla och oro

för vad som skulle ses och höras

eller ännu värre

rädsla för att aldrig mer få se och höra...

Det har varit ett helvete

att försöka hänga med i svängarna

jag fick följa med i din berg- och dalbana

Ibland var jag bäst

Ibland verkade jag helt ointressant

Jag fick känna mig osynlig, vacker, betydelselös, älskad, ensam...

Väldigt ensam

Ibland var vår tid tillsammans det enda som betydde något

Ibland hade du inte ens tid att höra av dig

Och jag undrade;

Hade du inte tid att fråga hur jag mådde?

Eller hade du "inte tid" att undra?

Jag vet att en stor del inte var du

Jag kan inte skylla på dig eller någon alls 

Men hur ska jag någonsin kunna veta vem som är vem

och vad jag ska ta till mig?

Jag lärde mig att bygga upp en mur. En mur som inte skulle ta åt sig.

Men öppenhjärtat rivdes den ner när jag såg dig

när du kom till mig...

Men dagen efter fick jag åter börja bygga...

Ofta grät jag floder för dig

Bönade och bad

tände maniskt ljus

försökte tvångsmässigt göra allt rätt

tvångstankarna tog över

ett litet snesteg

kunde döda dig!

Ditt liv, mitt liv, vårt liv, allt hängde på mig vissa dagar

I min värld bar jag ditt liv på mina axlar

Jag hamnade i liknande balansgång som du

Ibland trodde jag att jag behövde plåga mig, för att du skulle bli glad igen

Ibland trodde jag att jag var tvungen att dö innan du skulle finna lyckan
 

Ofta önskade jag att jag kunde ta över din ångest

så att du slapp...

...Ibland undrar jag om min önskning gått i uppfyllelse

Det har varit ett helvete

Men du måste förstå 

att allt detta har jag känt...

Bara för att jag ÄÄÄÄÄÄÄLSKAR DIG

och jag har varit så dö-orolig för att mista dig! 

Ibland känner jag att det är mitt fel

att jag inte duger

för dig

Att jag ständigt måste bättra mig

Men jag vet innerst inne

att det inte spelar någon roll

det hjälper inte om jag blir smalare, snällare,

slutar röka, införskaffar nya snygga skor,

alltid förstår, aldrig är grinig

alltid ler mot dig

eller ger dyra presenter...

Men ändå kämpar jag meningslöst mot vinden 

Tanken på att stå utanför er kärlek

gör så ONT ONT ONT!