Alice Wonderland

från Stockholm

Dagbok

Dagbok - Januari 2009

« Tillbaka till dagböcker

För att förstå backar vi till oktober och min relation sen nästan åtta år störtar till marken. Du behöver kanske inte veta mera. Vi rör oss mot december.

Lördag den 10 Januari 2009

Sammanfattning ☠ ♥ ☠

13e December skriver jag:

Ny morgon och en galen dröm. Lite i klass med de drömmarna när man gick naken till skolan eller nåt pinsamt, jag vill inte ens skriva ner den för då kanske jag minns den mer.

Men poängen var ju att det som hände vill jag ju inte.
INTE INTE INTE.

...

Pinsamt.

Och dessutom betedde sig mina föräldrar i drömmen sådär som "hum-hum-vi-veeeet" och jag var helt nojjig, ergo, jag är nojjig nu också innan jag hunnit skaka av mig det här.

Men jag blev ialla fall påmind jag måste ringa Therese någon dag.

Ah. Fullmåne. You'll be the death of me.

Eller, om inte månen så männen.

När jag blundar ser jag hans ansikte. Han är lite som ett konstigt vin som vid första anblicken smakade annorlunda men växte på en, och berusade.

Jag måste galen-dejta igen snart, det här är ju fånigt.

Som för att göra etter värre minns jag diskussionen runt klockan sex och kaffet var urdrucket för länge sedan.

Han har precis berättat om märkliga kvinnor han mött som försökt ragga, och hur han själv var likadan, apropå vår tidigare diskussion där vi skämtade rått om nätet för att sen konstatera vi är helt lama som egentligen möttes på ett så oambitiöst sätt på nätet.

"Själv har jag kommit förbi den fasen där man så att säga bockar av folk man möter, man satsar på något långsiktigt." säger han.

"Inte jag, eller, jag drömmer om tvärtom. Jag tror jag behöver bocka av, fast alltså... ja ändå..." jag stannar mig själv för jag inser jag klampar i klaveret.

"Du jag gillar att du är ärlig. Säg det bara."

"Alltså jag var inte bra på det DÅ, för länge sedan, och jag hoppas jag är bättre på det nu, för det känns så osunt att inte se sig omkring lite. Men samtidigt- du är inte nåt rebound ändå för mig, jag menar, jag är här för du är TREVLIG."

(Här inser jag att vad jag precis sagt är att jag tänker ligga med honom)

"Fast-alltså-jag-menar-bara-att-vi-ses-ju-under-andra-premisser-nu-vet-ju-inte-jag-om-du-ser-mig-som-vän/människa-eller-vän/flicka (FLICKA? JAG E KVINNA - FÖR FAN SLUTA SNACKA DET BLIR BARA VÄRRE!!)

Som tur är avbryter han mig.

"Förlåt, men... vad är rebound?"

Jag stirrar på honom.

"Du vet inte vad rebound är?"

"Nej."

Jag inser här att jag kunnat hålla käften efter den meningen, men nu har jag öppnat en ask full med spännande psyk-kommentarer så nu måste jag förutom mitt piiinsamma svammel dessutom förklara vad rebound är.

"MNåååååhhhh" (här slår jag honom på armen) jag är dålig på att förklara sånthär men det e typ när man ligger med första bästa kille efter det tagit slut."

Han nickar artigt. Pokerfejs.

"Poängen var, i alla fall, trots mitt svammel, att du är trevlig och jag har inga dumma baktankar."

(jag biter mig i tungan för jag vill förstås dra det liiiite längre men det är dags att stanna min skenande tunga som redan försatt mig i nog trubbel.)

Fullmåne.
Bah!!!

-------------

23e Dec

Telefon.

Han ler med en liten suck när han säger

"Lyssna här. Du är verkligen artig vet du det."

"FÖRLÅÅÅT!"

Han skrattar.

"Va? Nej! Det är ju jättefint"

"Men jag fattar, du får en stel handskakning när du förtjänar en kram!"

Han ler och gör ett litet "..åh"-ljud. Han blev generad igen. Det är tyst en stund.

Jag tycker om att höra när han ler. Han förtjänar att le.

Man kan säga nu är vi medvetna om insatsen men vi väljer att spela ändå.
Orden är mina.

Någonstans skämtar han om att om jag någonsin blir dum mot honom och han vill bli av med mig så ska han ha en gömd diamant-ring i sin lägenhet och jaga mig med den. Jag gapskrattar åt det, och inser plötsligt att det fanns en tid när jag gett mycket för att få en ring. Vilken ring som helst. Av den personen jag trodde var Den Rätta. Och på så kort stund har jag blivit tvärtom, en person som ryser vid tanken på en ny relation.

--------------------------

26e Dec

Efter en dag i Katrineholm där brorsbarnet somnat mot mig, trött efter julklappsöppningen, och alla dricker kaffe

far vi vidare,
och jag inser jag inte är redo för en lugn hemmakväll.

Jag minns Frida skulle ha fest och jag ringer,
och jag är välkommen,
och jag dyker upp.

Vi gapskrattar så vi håller på att dö,
men jag minns inte över vad, och det spelar ingen roll

Spontant hamnar vi på Waldemars,
jag ser blinkande ljus och följer rytmen genom rummet.
Någon sorts techno, blandat med RnB,
det blir konstigt, men det funkar.

Här snabbspolar vi förbi några läppar

Jag finner Frida,
hon skrattar
”Vad var det där?”
”Vad var vaddå? Nej jag vet inte”
och vi tar varandras händer och tränger oss ut från Waldemars.

Det är ett litet gäng som väntar utanför,
det ryker ur min huva,
min sista cigarett för kvällen

Det här blir mitt andra sedan jag sa till mig själv
”jag får röka några cigg. Några.”

Hur många cigg finns i ett paket?
20-30?

Alltså 40-60 cigg senare,

på bara några veckor.
En liten bit frusen tid,
fast utan kyla.

Vi står utanför korvkiosken för alla är hungriga.
Fellini slår till igen när jag upptäcker jag har ett armband av trä runt handleden, med små utkarvade döskallar på.

”Frida, har du gett mig det här?”
Hon tittar på mitt armband.
”Nej.”
”Då vet jag inte var jag fått det ifrån.”

Vi stirrar på varandra.
”Det kanske är en förbannelse??”
Jag skämtar men sätter skämtet i halsen.
Men så dyker han upp,
från dansgolvet,
generat.
Jag får chansen att fråga

”Ditt?”
Han skrattar
”Du märkte inget?”

Jag andas ut.
”Nej inte ett dugg. Vill du ha det tillbaka?”
Jag tänker att det nog är första gången ett mysterium får en lösning,
det är ovanligt men ikväll känns det bra.

Och angående armandet-
”Det är från H&M, behåll det”

Och nu sitter jag här med trädödskallar runt min handled,
och en ny känsla av overklighet,
på det där fina sättet.

På det sättet mitt liv varit,
i två månader.

En saga som inte tar slut.

..

Sedan tänker jag på integritet,
piratliv vs privatliv

Jag tänker på att man kanske inte alltid kan säga allt, får säga allt, att alla kanske inte kan hantera sanningen... men å andra sidan kanske det är upp till alla andra att känna efter själva. Jag har balans men inget fokus,
det måste vara äkta,
och sanningen kan skifta.

Piratliv
Privatliv

och ett armband i trä
med dödskallar

----------------------------

4e Jan

Och jag har längtat.

Står vid hans dörr och känner kaoset som nästan gett mig näsblod på tåget från Strängnäs. Och därifrån en tyst bilfärd från Värmland där jag hälsat på min släkt. Min underbara fina släkt som jag önskar jag bodde närmare, men likväl inte kan förmå mig själv att hälsa på oftare.

Min farmors blick på mig när hon frågar om jag klarar mig ekonomiskt.
"Ja, inga problem." svarar jag. Det är förstås ren lögn. Jag har hundra kronor på mitt konto och det är meningen jag ska fira nyår i Stockholm. Hur det går ihop har jag ingen aning om, men jag räknar kallt med att mitt kreditkort kommer gå varmt.
"Så bra." svarar hon.

Två sekunder senare ger hon mig ett kort.
"Det är ett nyårskort. Öppna det när du är ensam."

På tåget till Stockholm, när mina föräldrar lämnat av mig där för att åka vidare till torpet, och jag ska till min vampyr, öppnar jag det.

Det ligger tusen kronor i det.
Jag sluter ögonen och kan andas igen.

Men nu står jag alltså där. Vid hans dörr. I hans hall. Han säger något artigt, jag svarar något artigt. Allt jag kan tänka på är att mina jeans är kalla och stela.
"Får jag byta om till mina fula kläder?" och jag tar fram mina blommiga bommulsshorts jag sover i, och en bylsig tröja och ett par benvärmare.
Hans ögon ler mot mig.
"Jag tycker de är sexiga."

Jag smiter in på hans toalett och byter om, och han säger inget men jag skymtar hans leende när jag smiter förbi och sjunker ner i hans skinnsoffa under täcket. Vi tittar på Indiana Jones, och någonstans mitt i filmen tar han tag i min nacke och drar ner mig mot hans mun. Han har verkligen perfekta läppar. Tunna men ändå med en perfekt lite amorbåge. Han kysser inte stort, girigt, slafsigt. Han kysser intimt och smått och pockande så mina tår krullar sig.

Vi bestämmer oss för att se resten av filmen i sängen. Hans händer och läppar gör att jag bestämmer mig för att skita i filmen men han skrattar och trycker paus. Ganska klokt. När jag stått under hans fläkt och rökt, återigen iklädd endast en liten överdel och benvärmare passar det bra att se resten av filmen.

Mitt hjärta hinner knappt stilla sig innan han rör vid mig igen. Och i mig igen. Och så arbetar vi oss genom film efter film... Murder Party... Indiana Jones ett och två... Darjeeling Limited...

Efter Darjeeling fylls jag med en skön tomhet. En känsla av frånvaro, som i frånvaro av rädsla. Jag frågar om det går bra jag går ut och röker, och drar på mig mina byxor. Han frågar om han får följa med, och jag är glad för det. När vi står under en jättestor klädd julgran på hans innergård, och vår andedräkt är kyla och rök och t.om han tar en cigarett från mig... plötsligt berättar jag min innersta hemlighet.

Han tittar nyfiket på mig. Ställer frågor. Jag granskar hans ansikte, för att se om något avslöjar honom... äckel? undran? ser han mig som något offer nu?

Men han är sig själv. Han undrar inte varför jag plötsligt berättar det, men det gör jag. När han borstar tänderna kliver jag in i toaletten.
"Nu vet jag varför."
Han ser på mig.
"Vad menar du?"
"Nu vet jag varför jag berättade det där. För att jag inte längre är rädd att ses som ett offer. Det är historia."

Jag berättar inget mer, utan bara vänder i dörren med en liten rynka i pannan säkert. Jag misstänker jag är en idiot som berättar sådana saker, och bara sådär, och sedan slänger ur mig något osammanhängande.

Men han säger inget om det, han kramar mig intill sig i sängen och frågar om jag hört talas om The Butterfly Effect....

Och natten går vidare, med filosofiska samtal, kyssar och smek.

Plötsligt har det gått två dagar och tre nätter.

Jag vaknar med urinvägsinfektion.

Jag stönar och rullar mig ur sängen och går på toan under mycket kvidande... jag bestämmer mig för att väcka honom och berätta jag åker lite tidigare och att jag tänker vara vaken nu. Han mumlar genom tröttheten och tycker synd om mig, det är sött. Han verkar genuint bry sig.

I köket läser jag tidningen och väntar ut tiden. Och dricker. På väg till Pia köper jag med mig lite tranbärsjuice och bröd, och snart kan jag sjunka ner i hennes fårskinnsfåtölj i hennes lägenhet...

Vi pratar och skrattar... min smärta ebbar ut och jag kan andas igen... vi går ner på stan, äter curry, beställer biljetter till Twilight och lyckas tajma Frida på centralen.

Allt är perfekt igen.

Vi går ut på Anchor allihopa, atmosfären är trevlig och bubblig...

Allt för snart är det dags att gå hem för klockan är tre. Frida och jag har nästan skaffat oss en ny vän, en söt blondin som ska göra bröstförstoring nästa vecka... ja jag antar hon gjort det vid det här laget... och hennes buffel till pojkvän, som, ja, kanske inte längre är hennes pojkvän.

Pia satt för det mesta i Rs knä som var förtjusande lik pappan i Twilight och alla hade det bra. En lyckad kväll.

Ny dag, nya tag. Minns mest att vi sov oss genom nyårsaftons dag, och sen började jakten på partyhattar... men snart nog fixade vi till oss, sminkade upp oss och drog iväg till Ps och A fina nyårsparty. Och om det har jag redan nämnt en del.

Överlag har jag nog festat en god del, men tack vara det vacuum (och sex) som erbjudits har jag överlevt och faktum är att jag känner mig rätt så utvilad just nu... förutom att blivit sjuk, men det verkar som mitt immunförsvar ändå är rätt starkt just nu som utan antibiotika lyckas brottas med min urinvägsinfektion (som jag är tacksam höll sig någorlunda borta över nyår).

------------

7e Jan

Exet ringde.

Han ville berätta han hittat fler av mina grejor... han ska skicka dem.

Okej jag ska vara ärlig.

Det som störde var robotrösten. Jag vet, jag vet, inget är normalt när någon man skulle dött för, för bara några månader sedan plötsligt blivit lika kall som en sten. Men man rycker ändå till. Jag har hört bara fegisar pratar i ”man” form, så jag tar och byter ut det mot ”jag” istället då. Jag rycker ändå till. Så nu ska vi typ skicka gamla grejor till varandra, han den där mannen jag brukade dela allt med.

Och kvar är det här vansinnet i mig, det SKÖNA vansinnet ska jag tillägga. Och friheten. Glädjen.
Det krockar med allt jag trodde jag skulle känna men inte känner.
Tystnaden efteråt, i mitt huvud, gäckade mig.

Jag ångar inte ett jävla dugg. Inte från det att hela historien började, till att den slutade. För tack och lov att den slutade på sätt och vis. Jag hade ju inte en aning om vad jag missat. Vem jag var. Eller det kanske inte hade något med det att göra. Butterfly Effect. Kanske förändringen förändrade mig. Kanske är därför jag känner mig ny igen.

Kanske är därför jag tindrar lite kallare, lite ljusare?

2016

mars (1)

2009

januari (1)

2008

oktober (1)
juli (1)
juni (2)
maj (1)