Alice Wonderland

från Stockholm

Dagbok

Dagbok - Juni 2008

« Tillbaka till dagböcker

Måndag den 23 Juni 2008

flyttat

sådär,

ny studio, so far so good.

mer optimistisk än tidigare, kanske har jag haft tunnelseende,

eller påbörjat ett nytt kalejdoskopseende

vad händer när ögonen ständigt byts ut?

byts sanningar ut?

....

Onsdag den 18 Juni 2008

Varför betyder det något för mig - nu?

Jag rör mig visst i slowmotion just nu. Mina ögon har påsar som så sent som inatt var fulla av tårar. Jag gråter inte vackert, jag gråter rasande och vilt och blir både snorig och röd om näsan.

-Hur kan du säga så elaka saker? frågar du

-Hur kan du säga ingenting? stormar jag

Vi är två skepp som krockat på havet, och vi går båda under och ömsom klamrar om varandra, och ömsom river varandras hud. Jag flyr från rum till rum, kastar kuddar och skriker så elaka saker så jag skäms. Det är mitt i natten och när jag inte lägre orkar hålla min elaka sköld uppe så brister jag och kan bara gråta, och du leder in mig i sovrummet och håller om mig.

Håller om mig fastän jag sårat dig så djupt, med flit. Och jag skäms. Och jag vet att jag inte kan göra annorlunda just nu. Jag är en desperat kvinna. Jag har elaka ord. Men mina handlingar är kärleksfulla.

Det är tråkigt att du inte ser mina handlingar. Mina nät av kärlek jag ömt virar omrking oss. Som en Svart Änka som spinner runt sitt byte där det paralyserat vilar i sin kokong. Nej jag ska inte äta dig älskade. Nej jag skulle aldrig skada dig annat än med ord. Men likheten med nät och spindlar och änkor är där.

Änka som i ensamhet. Jag bad inte om en sån här relation. Faktum är att du var tvungen att lova att det aldrig skulle bli såhär. Och du lovade. Och du bröt det löftet. Och nu säger du att det aldrig mer kommer bli på ett annat sätt. Samtidigt som du lovar att det ska bli bättre.

Och nät- som i att jag tar hand om hela hemmet. Och hela hemmet är som ett nät. Det har revor och hål i sig, och jag spinner för fullt. Jag lagar. Fixar. Och när jag skiter i allt så faller allt. Det är då du säger att du är den som tjänar pengarna. Och jag ber dig stoppa dina pengar någonstans, för jag klarar mig utan. För jag är van att klara mig utan. Jag behöver inte pengar. Jag behöver en man. En kärlek. Ett hem som inte är hatat, utan älskat.

Det är då du säger, innifrån din paralyserande mur, att du inte orkar stå för hela försörjningen och hjälpa till i hemmet. Men vi båda vet att även om jag tjänade lika mycket som du, så skulle du arbeta lika mycket som du gör nu. För för dig handlar det inte om pengar. Det handlar om att du får känna dig viktig. Att du älskar det du gör. Mer än mig.

Det är i alla fall så jag ser det.

Och jag tvår mina händer och undrar hur länge det kommer hålla. Det har kanske varit såhär i sex-sju år. Jag vet faktiskt inte. Jag minns inte om jag alltid kännt denna hopplöshet, denna olycka. Har jag levt i kokongen och tagit mig ur, lämnat dig kvar? Eller är det faktiskt så att du förändrats.

Och hur kan man älska någon man inte respekterar. Varför lagar du inte middag åt MIG? Och ber MIG att sätta sig ned och bara slappna av. Och diskar efteråt. För att du vet att det skulle betyda så mycket för mig. Du har aldrig någonsin på sju år gjort detta för mig. Så varför skulle du börja nu?

Varför betyder detta något för mig- nu?

2016

mars (1)

2009

januari (1)

2008

oktober (1)
juli (1)
juni (2)
maj (1)