I år blir det inget julfirande med släkten i Blekinge. Jag är tacksam att jag får träffa mina barn och deras sambos. De bor här i Malmö och vi hjälps åt med julmaten. Jag ska laga Jansson, grava lax och lägga in minst en sorts sill. Dags att handla mat alltså, för att hinna undvika den värsta trängseln. Jag promenerar till Mobilia längs cykelbanan, den som förr var järnvägen mot Trelleborg.

Som vanligt har jag en låt i huvudet. I dag går låten i tretakt, en slags nutida julvals. Tretakten tvingar mig att markera ettan i takten ömsom med höger fot, ömsom med vänster. Eftersom min vänstra höft är klenare än den högra inbillar jag mig att valsen fungerar balanserande. Hem har jag jag inte tänkt gå, det får bli buss eller i värsta fall taxi.

Tomten nu sitter totalt isolerad ty

tror sig bli smittsam om lämnar sin snögrotta

Barnen med klappar på nätet får nöja sig

fast fler föräldrar hålls hemma i samma rum

Skimrande stad omger fönster med mörkrets ljus

Somliga timmar vi trängs på varenda buss

Somliga timmar helt ensam jag cyklar runt

i labyrinten längs tankars och känslors strid

Efter besöket på köpcentret är rullväskan  fylld till brädden med mat och dryck. Och några julklappar, varken jättestora eller dyra, men de tar ändå plats. Jag får ta i ordentligt för att orka lyfta in väskan på bussen. Jag hittar ingen sittplats, men en kvinna reser sig och jag tar tacksamt över hennes säte.

Kvinnan stiger upp på golvet och släpper ner sin stora röda läderväska på golvet till vänster om dörren. Afrikansk hudfärg, arabisk slöja, ett ärr över ena ögat och en fruktansvärd svada på flera olika språk: svenska, danska, engelska, arabiska och något annat som låter som ett påhittat lurendrejeri. Hon blandar friskt och förolämpar alla medpassagerare:

- Din arabiska hora!

- Din fkn svenska hora!

- Fanden hvad full jag er. Når jeg kommer hjem I will smoke a big joint and chill on my balcony.

Nu är vi snart vid Dalaplan. Kvinnan bankar på dörren redan innan hållplatsen så jag förmodar att hon tänker stiga av.

- Glöm inte din väska, säger jag.

- Jag är blind på ett öga men jag är inte dum på båda.

- Nähä, det var ju bra.

Kvinnan går inte av vid Dalaplan. Hon stiger av vid Södervärn, där jag också går av för att byta buss. Hon går förbi mig och knuffar mig in i närmaste pilträd.

- Varför knuffar du mig? 

- För att du ska fatta! Get it!

Jag sjunker ner på bänken och väntar på 35an. På behörigt avstånd ser jag kvinnan fortsätta med stora kliv i rikting mot Möllevångstorget, utslungande förbannelser mot alla hon möter.

Är hon riktigt verklig? Hon känns faktiskt lite som ett spöke.