Plockepinn brukar som det heter ske med pinnar. För rejälare partier begagnas brädor. Numera har uppfunnits en mjukare variant där människor utgör själva materialet. Kropparna skall plockas ut där de ligger innästlade i varandra. Människorna har lagt sig i en mycket tät och ganska så hög hög. Precis som i det klassiska sällskapsspelet måste man lirka ut en kropp i taget. Rör sig några av de övriga kropparna samtidigt, så förlorar man sin tur och det blir näste mans tur (eller fruntimmers tur) att riva i det mänskliga timret.

Verktyget som används för utplockandet är i detta fall icke händerna, men väl en lyftkran. Kranen har en mycket fint slipad krok som passar för byxhällor eller strumpebandshyskor. Människorna är naturligtvis inte nakna. Lyftkranen skall vara bemannad (eller bekvinnligad) med minst ett par tävlande, varav den ene är navigatör /navigatris och den andra är instruktör /instruktris. Denna ansamling av människor, rörelsemoment och maskiner gör att spelet har kommit att klassas som sport. Vidare finns en variant där det är individerna i högen som tävlar om vem som blir sist utplockad.

Mänsklig plockepinn har blivit kritiserad för att vara en omänsklig sport. Men på sin höjd är den bara farlig (ifall materialet uppvisar andningssvårigheter eller börjar likna ett torn som kan rasa). Intervjuer med de s.k. statisterna visar att majoriteten trivs med rollen som strå i stacken. "Man behöver inte arbeta på en god stund, bara meditera" menar en lycklig kille från Taiwan. Och hans flickvän tillägger "Det är andra som förlorar, vi har det bara skönt". En småländsk gumma konstaterar dock "Hade en vetat att de skulle lirka ut en i behåbandet så hade en minsann begärt bättre betalt". Sporten har blivit så populär att statisterna strax har råd att skaffa egna lyftkranar och testa proceduren från tävlarsitsen.