... fortsättning från gårdagen...

... våga släppa in och ta emot andras gillande... eller att inte bli rädd om du blir ifrågasatt och kritiserad... detta är svårast av allt ... när vi tappar tron på oss själva då ger vi kritikern rätt.... att vara människa betyder att vara en sociala varelser, men inte hela tiden... vi förlorar inte någon för att vi behöver vila eller ta hand om oss... ibland klarar vi av det sociala livet ibland inte... och ibland är vi glada tillsammans för att ibland vara ledsna... det är tillsammans livet blir värt att leva... du ska inte känna dig som en börda... alla har en plats och vi är ett med det stora hela...

... "Hjärtat i Juleås skog"...

... nu var storskogen tyst mörk och kall... men lilla Rosa ledde fålarna tryggt och säkert... det var som om det var det enda hon gjort i sitt liv... de stora fålarna bara följde henne godmodigt och visade ingen tvekan... Staffan var hänförd över den tillit de hade för henne och hennes självtillit... nu började Staffan att känna igen sig... men åh, tänkte han, detta är ju i Stalledrängarnas område... han tog sig för pannan, precis då stannade lilla Rosa... hon vände om tvärt och flocken följde efter... nu stod de blixt stilla... då fick Staffan syn på en ljus stjärna borta vid Åbergets topp... Stjärnan hon vinkade till dem och visade vägen med en ljusstråle... Staffan kunde nu se ett hus och ett stall långt nere i dalen... lilla Rosa och flocken skrittade, galopperade och skuttade glada i hågen över att ha fått en ledtråd...

... nu stod Staffan vid vad han trodde var de sju fålarnas hem... men Tomtegubben som öppnade var vresig och sa att de störde honom i hans vila... Staffan bad så mycket om ursäkt... men kan du inte ta dig en titt ifall fålarna kan vara dina? frågade Staffan otåligt... Nej! det är då inte mina fålar, de mina står i stallet... mycket riktigt Tomtegubbens fålar stod i stallet... den lilla knotryggiga Tomtegubben stirrade stint och plirigt, skärskådande Staffans fålar... lilla Rosa puffade på Tomtegubben med sin mule... då började Tomtegubben, skratta och prata så gulligt med henne att Staffan fick hålla sig för skratt... fålarna gnäggade och ställde sig kring Tomtegubben... Staffan såg det hela med förundran och tänkte, så finurligt att den här gubben också kunde tala med fålar så som han...

... vi har frågat alla vi mött, men inget svar om vems de sju fålarna var fick jag, sade Staffan till Tomtegubben... nej, men du får välan ta med dem hem, och bruka dem till vad helst du behöver... precis då kom fem pyttesmå grönklädda nissar in... Tomtegubben sa åt dem att det fanns gröt vid spisen... tyst och ordentligt redde de sina skålar och träslevar så de fick i sig gröten i ett nafs... sedan pinnande de ut lika fort som de kommit... det var en besynnerlig syn... Tomtegubben sa att han ville följa med en bit på vägen... men att det fick bli imorgon då alla vilat upp sig... Tomten tänkte att han kanske kunde visa vägen till urskogen... Staffan kände visst hopp om att hitta fålarnas hem om inte här så kanske där... han lånade telefonen hos Tomtegubben och ringde hem till farmor Ida för att ge ett livstecken... farmor Ida blev så glad, och hon kände igen Tomtegubben, så det blev ett glatt återhörande dem emellan... lycka till imorgon älskade Staffan, hälsa Tomtegubben och ha det så gott... farmor Ida berättade för alla på Tomtegården som gladde sig åt att Staffan och fålarna var välbehållna... men hur skulle det sluta?... ja det ni, det är morgondagens äventyr... vi ses då...

... Solsken på er så länge! /:) Solstrale 

... fortsättning imorgon kl:10.30...