~*~

Den blida lindringströst i en bortdöende timma!
Sålunda, fader, ter sig ej nu mitt tema -
Jag skall icke dåraktigt förmena
Att Jordens kraft mig ifrån den synd skall bikta
Ojordiskt högmod haver frossats i -
Jag har ingen tid att bliva drömsk eller barnslig:
Du kallar den för hopp - denna eldarnas eld!
Det är nu blott begärets själskvals helgd:
Om jag kan hoppas - Åh Gud! jag kan -
Är dess källa mer helig - mer gudomlig -
Jag skulle ej kalla er för dåre, gamle man,
Men så ter sig ej en gåva som är din.

Lären du hemligheten hos en ande
Från dess vilda glans böjd i skam.
O trängtande hjärta! Jag med råge ärvde
Din förvissnande arvslott med ditt ökända namn,
Den förhärdade äran som haver strålat
Ibland juvelerna uppå min tron så klart,
Helgongloria av Helvetet! och med en smärta
Ej Helvetet skall mig åter rädas förmå eller anfäkta -
O försmäktande hjärta, för de blommor försvunna
Och solsken i mina sommarstunder utrunna!
Den odödliga röst från denna döda tid,
Med sin klang ändlös och vid,
Ringer, med andan av en förtrollning
Över tomheten - en själaringning.

Jag har inte alltid varit som nu:
Mitt febriga diadem uppå min panna
Såsom en inkräktare krävde och vann jag -
Haver ej samma våldsamma arvingeskap som förr förlänat
Caesar Rom - detta till mig idag?

Arvet av ett konungsligt sinne,
Och en stolt ande vilken haver strävat
Triumfartat i människosläkt och minne.

Uppå bergets mark först jag inandades liv:
Dimmorna kring Taglay har spritt
Nattetid sin dagg över huvudet mitt,
Och, jag tror, den bevingade strid
Och tumultet i den framrusande vind
Har i självaste mitt hår tryckt sig in.

Så sent från Himmelen - den daggen - den föll
(‘Bland drömmar om ohelgad natt)
Uppå mig som om Helvetet mig vidrör,
Medan det rödblixtrande ljusets tafatt
Från moln som hängde, likt fanor, öfver,
Syntes för mitt halv-öppna öga
som en monarkins parad,
Och det djupa dån av trumpet-stötar
Kom brådstörtande över mig, förtäljande
Om människors batalj, där min röst,
Min egen röst, dumma barn! - starkare ljöd uppvällande
(O! hur min själ skulle av lycka bli överöst,
Och taga glädjeskutt inom mig vid ropen de höga)
Segerns stridsrop i härad!

Regnet kom ner över huvudet mitt
Icke fördolt - och den tunga vind
Förgjorde mig galen och döv och blind.
Det var blott människan, tänkte jag, som spritt
Lagrar över mig: och framstörtandet -
Den kyliga vindens ström
Sorlade i mitt öra utplånandet
Av kejsarvälden - med fångens bön -
Surrandet från parter - och tonen
Av smicker ‘kring den suveräna tronen.

Mina passioner, från denna olyckliga timma,
Tillskansade sig ett tyranni vilket män
Haver förmenat, sedan jag ernått makten, finna
Vara min medfödda natur - må så vara:
Men, fader, där levde en gång en,
Som, en gång - under min tid som pojke - då deras eld den
Brann med en ännu ivrigare flaga
(Ety passionen är betingad, med ungdomen, att se sin ände)
Vem kunde väl även då veta att detta hjärta förhärdat
I kvinnans veknad hade del förärats.

Jag saknar ord - ack! - att förtälja
Älskvärdheten i att älska väl omhöljda!
Ej heller jag nu skulle söka att finna
Det mer än vackra ansikte minna
Vars drag, som jag skådar,
Är -- skuggbild uppå de vilda vindar:
Så hågkommer jag att ha dväljts
Vid någon sida av tidig kännedom,
Med dröjande blick, tills jag har känt
Dessa bokstäver - med deras mening - smält
Till fantasier - vars dock är tom.

O, hon var värdig all kärleks gåva!
Kärlek - som i min barndoms vurm -
Denna voro som änglars sinnen ovan
Kunna avundas; hennes unga hjärta det heliga rum
I vilket varje hopp och tanke
Var rökelsen - då ett behagligt givande,
För de var av barnslig och ärlig ande -
Rena -- som hennes unga föredömens marker:
Varför lämnade jag det, och, mål saknande,
Litade jag till den inre elden, för mitt belysande?

Vi förökade i ålder - och kärlek - tillsammans -
Strövade i skogen, och det vilda;
Mitt bröst hennes skydd uti vintrigt land -
Och, då det frändliga solsken log sitt milda,
Och hon skulle utmärka de uppöppnande skyar,
Såg jag ingen Himmel - utom i hennes blickar.

Ung Kärleks första lektion är -- hjärta.
Ty ‘bland detta solsken, och dessa leenden,
Då, från våra bekymmer små och allt som smärta,
Och skrattandes åt hennes flickaktiga beteenden,
Jag mig slungade i hennes hävande barm,
Och min själ utgjöt i tårar -
Intet behövdes sedan uttalas i hennes famn -
Intet behövdes stillas utav farhåga
Av henne - hon som ej orsaken ville få ej heller fick,
Utan vände emot mig sin stilla blick!

Ändock mer än väl förtjänt av den kärlek
Min själ stred med, och kämpade,
När, uppå bergets topp, allena,
Ärelystnad den en ny ton förläna´
Hade jag inget varande - utom i dig:
Världen, och allt som den innefattade
I jord - luft - hav -
Dess glädje - dess lilla mödosamma lott och arvedel
Som var fröjd på nytt -- ett ideal,
Svaga, drömmars fåfängligheter i nattens timma -
Och ännu svagare intigheter vilka var verkliga -
(Skuggor - och ett än mer skugglikt ljus brinna!)
Delande sig uppå deras vingar av dis, i denna ring
Och, så, förbryllande, förnam
Din gestalt och - ett namn - ett namn!
Två åtskilda - ändå högst nära ting.

Jag var ärelysten - har du upplevt
Passionen, fader? Det har du ej:
Såsom torpare, en tron jag utmärkt
Av halva världen som den tillhörde blott mig,
Å knorrade åt sådan obetydlig lott av ödet -
Men, likt vilken annan dröm,
Uppå den dunstande dagg
Hade min egen passerat, men icke så den skinande ström
Av skönhet vilken då den alltigenom bragt
Minuten - timman - dagen - nedtryckthet
Över mitt sinne med dubbel ljuvlighet.

Vi vandrade tillsammans uppå toppen
Av ett högrest berg vilket blickade ned mot botten
Fjärran ifrån dess stolta naturliga torn
Av sten och skog, uppå kullarna -
De krympta kullarna! omgjordade av dess lövsalar och bon
Och ekon av tusen rinnande bäckar tjuten som där rullar var.

Jag talade till henne om kraft och stolthet,
Dock mystifierat - i sådant sken
Att hon må bedöma det såsom intet
Utom stundens samtalande; i hennes blick ren
Jag kunde läsa, kanhända alltför oaktsamt -
En blandad känsla med min egen -
Rodnaden på hennes ljusa kind, jag förnam
Som blivande till en drottning av tronen
Alltför väl för att jag skulle låta det vara kunna som
Ljus allena uti vildmarken.

Jag omslöt mig då i majestätisk prakt
Och iklädde mig en visionär krona --
Ändock vore det ej så att Fantasia
Över mig hade slungat hennes slöja -
Medborgare - utan att, bland allt pack,

Ett Lejons ambitioner kedjas ned utan att skona -
Och bliva krypande inför sin skötares hand -
Inte så i öknar där den väldiga sand -
Det vilda - det skräckinjagandes ed
Att med sina egna lungor fläkta hans eld.
Skåden er ‘kring nu uti Samarcand! -
Är hon ej drottning av Jorden? hennes prakt
Över alla städer? i hennes hand
Deras öden? i allt som därutöver sagts
Av all den ära som jord´n känt
Står hon ej stolt och ensam förnäm?
Fallande - hennes tyngsta sten från bron
Skall skapa uppbärandet av en tron -
Och vem hennes suverän? Timour - han
Vilken de häpna människorna såg
Stridande öfver imperier med högmod han brann
En laglös krönt med diadem i håg!

O, mänsklig kärlek! du ande given,
På Jorden, av allt vi hoppas i Himmelen!
Som falla likt regnet ned i själen
Uppå den Sirocco-ödelagda stäppen,
Och, falerande i din kraft att välsigna,
Blott lämna hjärtat en skog som dingna!
Idé! som binda livets cirkel
Medelst musik av en art så sällsam
Och skönhet av en tillkommelse så vild vorden -
Farväl! ty jag har ervunnit Jorden.

Då Hopp, den örn som sig upptorna, se kunde
Ej någon klippa bortom sig i skyn,
Hans vingspetsar böjdes och svepte fallande -
Och hemåt rikta han den mjuknande syn.
Det var solnedgång: då solen sig vidare mäkta
Komma ett mulnande över hjärtat

För honom som se kunde alltjämt
Den värme i sommarens sol han känt.
Den själen skall våndas diset då det kvällas
Ofta så ljuvligt, och skall då lyssnande där dväljas
Till ljudet av det annalkande mörker (känt
För de vars andar hörer) likt det hänt
Som, i en dröm om natten, flyendes en mara
Men inte kan från denna närmande fara.

Vadan om månen - den måne vit
Hon all sin härlighet spred i sin mitt,
Hennes leende kyligt - och hennes strålar,
I den tid av modlöshet, skall bebåda
(Så likt dig insamlande din ande)
Ett porträtt gjort efter döden inträtt.
Och gosseåren äro en sommarsol
Vars förtynande äro den modlösaste viol -
Ty allt vi levt för att lära känna är känt
Och allt vi söker behålla haver ifrån oss vänt -
Låt då, livet, såsom dagblomman, falla
Med den skönhet i dagens mitt - som är i allt och alla.

Jag nådde mitt hem - mitt hem ej mer -
För allt hade ifrån det vänt som det till det gjorde.
Jag passerade kommen utifrån dess mossbeklädda dörr hukad ner,
Och, vadan mina steg voro mjuka och små där,
En röst ifrån tröskelns sten där hördes
Av en som jag tidigare hade känt där mig rördes -
O, jag utmanar dig, Helvete, att visa utan pardon
Uppå bäddar av eld som brinna där nedom,
Ett ödmjukare hjärta - en djupare vedom.

Fader, jag tror fast och hundra gånger -
Jag vet - ty Döden som efter mig kommer
Från regioner av de välsignade där bortom,

Där det intet finnes att lura mer,
Haver lämnat sin järne-grind vidöppen, och bråttom
har de strålar av sanning du ej kan se
att blixtra genom vår Evighet --
Jag tror fast och sant att Eblis hava
På var mänsklig stig en snara
Annars hur, när i den heliga lunden
Jag vandrade och strövade efter den dyrkade, Kärlek, den stunden
Som var dag doft ger åt sina snövita vingar
Med rökelse från offergåvornas ringar
Han från det mest oförstörda betingar,
Vars fröjdsamma lövsalar ändock så slitna är
Ovan av ett draperi av strålar från Himmelens skär
Inget korn må sky - inte den minsta fluga -
Blixten i hans örneöga -
Hur kom det sig att Ambitionen kröp,
Osedd, ibland hängivelserna där,
Tills han djärv bliven, skrattade och löpt´
In i yvigheten av självaste Kärlekens hår hållen kär?

~*~
Edgar Allan Poe 1827

LPWJ svensk version 2001