I det svarta syns ett skimmer,

där det annars blott är svärtat,

såsom gnistrar kolsvart glimmer,

flimrar till i strålars flimmer,

slår ett extraslag i hjärtat.



Som det dova i en dimma

bäddar in en öppen låga,

som blott nära kan förnimma

bland miljoner droppars imma.

Hopp som aldrig slutar våga.



Så är kyssen du ska giva,

när med armarna du sluta

vilsen själ bland skuggor driva

kort sekund återuppliva

och en kort sekund få njuta.



I din kyss så finns det sista,

i annars svarta utan mening,

en glimt av hopp jag ej vill mista

bräcklig bro som snart kan brista;

Du och jag i en förening