det är en känsla som jag aldrig kan bli av med
jag började känna av den i puberteten
frågor ställs i mitt huvud
är det här verkligen meningen?
är det så här vi ska leva?
är det så här det ska vara?
isf gör det oss ju bara sårbara
det är ju inte det här som är sanningen
hur som helst så vill jag inte va delaktig i det
hur kan folk utföra uppgifter som inte har med en själv att göra?
som bara handlar om tjänster och gentjänster, med pengar inblandat
ingen kärlek byts ut
och sen komma till sitt lilla utrymme där man sover, duschar och äter
ett så kallat hem
för att sedan bara vara trött
omringad av högteknologi
sen somna i en soffa
vad är meningen med det?
alla dagar skulle man kunna kalla för enäggstvillingar
om dom hade haft nån slags födelse
och om dom bara hade kommit två på en och samma gång
soluppgången e så långt ifrån en födelse
det är inte en ny dag som föds
det är bara jordens rotation i förhållande till solen
återigen slängs ljus på oss
som talar om för oss att röra på oss igen
för ingenting
precis som det alltid har varit
ingenting
och när folk säger att jag ska muntra upp mig
eller ta mig i kragen kan jag bli jävligt sur
när man har tittat sanningen i vitögat har man sett ett mörker som aldrig försvinner
när man tagit verkligheten i handen försvinner aldrig dess kyla den bittert överlämnar
jag försöker va som dom andra
jag vill vara en lätt fjäder i vinden
men mina försök har varit förgäves
och mina tankar är patetiska
vad vill jag med mina ord
jag vet inte vad jag vill
jag vet ingenting