En djurisk fägring över landskapet drar isär molnen på stupets sista trappsteg och lindar in mig i tidlös undran.

Jag tänker inte fråga dig vilken färg du ser när alla ljus släckts och ansiktena från dina drömmar försvunnit in i djupet av mina tankar om ditt inre, utan jag tänker linda in mina fantasier i känslan som din närvaro sipprar fram ur. Denna tomhet, öppenhet och eviga närvaro.

En åder, en ådrig börda, blodet kräver ingenting, åkern har plöjts så den liknar en av mina muskler, med sin fiberösa vävnad.

En Tibetansk bergtopp, Kailash. Universums tak, överallt, gudarnas hemvist. Min själ; överallt.
Böneflaggor i vinden, röda, gula, gröna, solblekta av tiden och bördan av sitt vara.
Jag drömmer om stenarnas kanter och ytor, den fasta formen, så nära, så avlägsen.

Vattnet som nu forsar fram har legat i ide i flera tusen år, jag sover på en bädd av lera, vattnet och trädens tålamod gäckar mig. Stenhögar, gravar och munkar med den eviga närvaron i ögonens speglar, Guds porträtt, det eviga nuet.

Cykler färdas mot oss, vaggas fram och tillbaka i hjärtats cyklon, mina fingertoppar drömmer om livets vatten, forsen som likt venerna i min kropp ger liv åt en hel mänsklighet. Det är bara Dig jag drömmer om, och vi är alltid ett och varandras motsats.