Alla människor har sin egen saga. Inom sig,
Och i allt som händer i världen utanför.
Jag är en sagoberättare, Jag ser dom. Överallt.
Det här är sagan om Sheema.
Jag hade en nära vän jag delade mycket och allt med För henne om drömmen jag haft i tjugo år..Att hitta Den himmelsblå Vandan. En orkideblomma.
Hon arbetade i en blomsteraffär. Men inte heller hon hade hört talas om den. Men hon glömde inte bort min dröm.
Det gick sex sju år och ännu en vinter och jul stod för dörren.
Så ringer hon en dag.
-VAR ÄR DU ?
- Jag sitter och stickar affären. Hur så?
- Om fem minuter kommer en taxi, Du måste gå ut och vinka så han ser dej för jag har inte ert gatunummer.
Ett blomsterbud. Och där var den. Den blå Vandan.
Sagan började samma dag den första knoppen öppnat sej och slagit ut.
Den behövde duschas varje dag och jag njöt att äntligen ha denna blomma i mitt hem.
Det var under någon av dessa första dagar jag upptäckte honom.
NÄÄä men...? Vad är nu detta?Mitt i blomman sitter en liten sköldpaddsunge!
Det sötaste som någonsin setts, jag lovar. Den blommade många dagar och Sheema berättade sin saga.
Själv tog jag kort på honom med min skruttiga mobil(därför är bilderna inte så bra men du ser väl?)
En saga om en längtan.
Sheema första stora längtan var den till havet. Dom små armarna och benen fäktade hej vilt där han flög över sanden som blev fuktigare ju mer den närmade sej vattnet.
Doften av hav fyllde hela hans värld. En våg sveper mjukt in och ögonen glittrade
som bara barns ögon kan när jultomten äntligen äntligen kommer
Nu fick Sheema fullt upp. Han snurrade, rumlade och for hit och dit i det blöta.
Sheema följde vattnet mot ett djupare och djupare hav.
Fylld av förundran. Livslycka. Han såg och såg. Nyfiken på allt som kom i hans väg.
Så jag blev blev sittandes tillsammans med honom en stund varje dag.
Det var om R räkornas spritter, manmeternas dans och på botten böljade allt grönt i takt med vågorna.
Att åka nedför korallreven med skölden som skydd är var lika J A H O som att åka tefat på vintern.
Han fick snabbt lära sej att allt inte var en lek.
Det fanns faror också. Tex måste han andas också luft. Där ovanför fanns andra flygande varelser. Fåglar.
Men det var inte tid att titta för länge på världen ovanför. Så var det i vattnet också..
.Allt levande behöver äta. Det kunde vara en stor fisk som kanske skulle äta honom om han inte var försiktig.
Det var inte lätt i början. Det där med att äta..Han smakade på allt grönt. Vissa växter blev favorigodis. Han var en sköldpadda med aptit på allt som kom i hans väg .Så hur mycket underbart det finns att se i ett hav. Alla färger som lyser på fiskarna. En gång blev han så stum att han satte i halsen. En sjöhästpappa satt virad med sin svans runt ett sjögräs när Sheema kom simmande. Hundratals små sjöhästäst ungar simmade kring honom. Han bara måste stanna till och titta lite extra. Och vad händer?
Till hans förskräckelse sväljer sjöhästen alla ungarna ned i sin mage.
Han tittade med ögon som inte kunde tro på vad han just sett. Då hör han någon skratta. En sjöstjärna hade sett alltihop. Tihi, du skulle se din min just nu flinade hon .Så fick han lära sej att i sjöhästvärlden är det pappan som är mamman.
Blev du också förvirrad nu? I alla fall....Han hade inte ätit upp sina barn,Det vore inte klokt alls sa hon och Sheera nickade och höll med. Han bara gömde sina barn i magen och skyddade dom ifrån att bli uppätna av andra fiskar.
När faran var över blåste han ut dom igen..Som såpbubblor. Och så skedde. Dom virvlade ut så snart Sheema simmat lite längre bort. Inte för att han någonsin skulle äta en liten sjöhästunge. Det visste ju han......
Jag vet att sköldpaddor kan gömma sej i sitt skal om dom hamnar i fara men jag såg aldrig Sheema göra det. Kanske jag sov då,Många fiskar äter på natten när vi andra sover.
Och jag fick aldrig höra talas om något för farligt..
Kanske visste han att jag var lite rädd för den stora vithajen. Men jag är ju inte gjord för att leva i vattnet heller..Sheema hade också sin sköld att skydda sej med om det behövdes.
Under de följande tre veckorna fick jag höra honom berätta om allt han var med om. Jag kommer faktiskt inte ihåg allt..Men en dag kanske du vill se havets värld. Då är det bra att inte berättar allt, så du också kan bli lika förundrad som Sheema. Men det kom en tid då han blev lite blek om nosen. Han hade sett och varit med om så mycket. Träffat så många. Upplevt så mycket. men.......................
Men ingenting hade berört den DÄR längtan han alltid brutit med sej i sitt hjärta.
En annan sorts hunger eller törst. Sakta tog han sej ned till botten och lade sej i den mjuka sanden. Jag säger inte att han var en gammal sköldpadda, för han var likadan som när han var alldeles ny, bara tröttare och mindre intresserad av den yttre världen han levt i så länge nu.
Det var ingen slump att han landade vid en vit snäcka
Det var den som viskande om den besökare som varit där före honom. Hur snäckor talar vet jag inte men efter det samtalet blev det fart på vår vän. Han skulle simma till andra sidan havet. Lika bråttom som den första dagen han skulle till havet för länge sedan skulle han nu upp på stranden på andra sidan.
Han hörde till slut vågorna flyta över sanden och han flöt med. Perfekt i ton denna gång.
Himlen var stjärnbeströdd som aldrig förr när han nådde stranden och Sheemas vackra sköld tändes också av små lysande små stjärnor.
Jag vet att dem stjärnbilden kallas Orion. Du kan själv se dom på vår himmel på vintern.
Och där var hon. Shira.. Hennes Orionsköld lös av samma sköna stjärnor
Han hade funnit en vän av samma längtan. Ur det tysta djup ett hjärta äger kom de ordlösa orden.De fyller en till brädden. I ditt sanna själv. .Sheema hade kommit hem.
Och ur min blomma föddes nya sköldpaddsbarn med samma längtan som funnits sen urminnes tider
Det var den natten jag vaknade av snäckans berättelse om kärleken. Kärleken dom funnit till varandra. Men också om den stora kärleken. Den om gåvan att ha fått ett liv. Att det livet är för evigt.
Det är nästan som ett andra hav. Ett sött hav. Inte som det det salta och Utan faror.
Bara omtanke finns när jag hittar till DEN andningen. Om och om igen,
Allt är nu..Även du.
Det har alltid och kommer alltid finnas en vit snäcka eller himmelens spegelbild som Orion att känna igen sin längtan i. Själv fann jag en spegelbild i ett rent hjärta.
Och det är alldeles på riktigt.
Lycka till med din längtan, och finn spegeln.
Vi föds alla ensamma. Vi går vidare ensamma..Man alla är alltid tillsammans i det liv som omhändertar allt..Det är den största och sannaste vännen av alla
DET finns där inne, det vi alla söker. Så är det. Förblir det. För alltid.

Nästa gång du plockar upp en snäcka och lyssnar på havet i den. Om du lyssnar riktigt noga kanske du hör det andra havet. Det är det som är löftet som bor i varje längtande hjärta..

Laila