Kung Deva

Jag är ett barn. Fyra år kanske. Vi ska åka till en sommarstuga över några dagar med några grannar som också har barn.
Det är ett litet hus. Främmande. Alla far runt och packar upp.
Ingen ser att jag går iväg själv. Det känns tomt att vara bortglömd
Det finns en liten stig utanför tomten. Jag följer den utan att veta vad det kommer att innebära, och som jag idag, 50 år senare aldrig glömt..
Stigen slutar vid en sjö och där blir jag stående och nu känns det som jag är vilsen. Övergiven och rädd,.undrar jag vad jag vad ska göra nu?
Runt sjön växer fullt av träd.
Det är här jag blir trädkramad. En osynlig våg,,,,, mjuk och stor sveper in, och kramar mej in i en total trygghet. Jag är fylld.
Jag har aldrig känt något liknande. Så där jag står och tittar jag tillbaka på alla träd undrar jag, vad var detta, och vad gör jag nu? Jag gör det enda jag kommer på och niger till alla träd och som tack och en vinkar en hälsning tillbaka, och går tillbaka till ensamheten bland de vuxna.
Till otryggheten. Det okramade.
Och som alltid är jag rädd att somna när kvällen då alkoholen kommer fram och hur den förändrar min mamma och de andra.
I början av mina skolår fick jag ibland tankar och bilder inom mej,som alltid stannat kvar.
Jag tänkte att en dag kommer jorden att bli smutsig.
Vattnet, jorden, allt.
Men det skulle dröja tusentals år.(nu vet jag bättre) Jag skulle slippa vara med. Bilderna av ett land kunde jag ana som korta glimtar. Det var underbart fritt och allt hörde ihop..
Även jag.
Jag tänkte att det var nog Lappland jag såg..Min pappa hade berättat om det stället, och där bodde de vänligaste av människor. Han sa alltid att jag måste åka dit.
Vardagarna fortsatte men fragmenten, fanns alltid kvar.
Jag flyttade till en större stad när jag gått klart min utbildning.
Där fanns två vackra trädgårdar.
Den ena var lättillgänglig och många sommardagar var jag där. Solade och fikade.
Det var här som jag började prata med några träd som stod vid en av de två ingångar till parken.
Där stod jag en stund varje gång jag gick förbi..
Kände på de vackra stammarna..Kände tröst om jag kände mej ensam eller ledsen..Det gav mej glädje att känna att jag hade dessa vänner.
Jag tänkte att dom kände kanske mej också.? Till slut.
Dagen kom då jag möttes av samma kram som den vid sjön.
Som om det hade hänt igår. Och vissheten att dom kommunicerade tillbaka var glasklar och bortom allt tvivel,. sedan den stunden
Dessa underbara vänner betydde mycket för mej.
Så det var självklart att presentera mina barn för dom i det tysta. Alltid i det tysta.
Ord var utan mening.
Jag kände dom. Dom kände mej. Enkelt och påtagligt.
Nu var det inte jag som tog kontakt först. Dom hälsade mej innan jag kommit fram.
Det är en lycka och mening som förändrade min världsuppfattning.

Den andra trädgården var mycket annorlunda. Här växer träd ifrån hela jorden.
Och här finns inga soldyrkare.
Det var en stillhet här, harmoni. Den var mycket vackrare än den första parken.
Men min reaktion för denna plats var så oförutsägbar. Och förvånande. Varje gång.
Gick jag hit var jag tvungen att ursäkta mej och gå undan för mej själv.
Det växte ett stort tuja träd som mina söner älskade att gå in till. Det var som ett rum intill stammen. Dit sökte jag mej. Och jag stor grät. Varje gång.
Men förstod inte alls förstå varför? Jag gråter sällan.. Och om jag någon gång gjorde det var det mycket privat.
Det pågick i ett tiotal år och jag var där två tre gånger per år.
Så kom dagen då jag gick dit med en vän jag aldrig besökt trädgården med förut.
Jag kunde inte ursäkta mej inför henne och gå iväg med mina vanliga fraser
- beställ så länge så kommer jag strax. eller att jag ska bara kolla en sak så kommer jag osv.
Det gick inte.
I stället blir vi båda frustrerade och utan anledning börjar vi prata mot varandra så mycket att hon plötsligt säger
- Jag vill gå själv ett tag , och reser sej plötsligt irriterat upp ifrån gräset där vi sitter och bara går iväg.
Helt ställd börjar jag planlöst promenera, undrande vad det var som egentligen hänt mellan oss.
Och mådde hemskt rent ut sagt.
Jag drar mej undan allt folk och går upp på en liten stig ovanför en grässlänt där det är få människor.
Jag har hunnit ett femtiotal meter på stigen då det oerhörda hände.
Alldeles intill ett träd hoppar en människoliknande varelse fram, rakt ut i etern!, u Utan att landa!
Tusen gånger vackrare än något jag sett.
(Jag ser inte några fötter, men det kom jag på mycket senare.)
Ändlösa gånger har jag frammanat det jag såg för en hundradels sekund.
Jag såg allt. Det är etsat i mitt innersta. Varenda detalj.
Hans vackra svarta hår. Långt och bakåt kammat.
Det låg stilla när han hoppade fram så jag antar att det var uppsatt på något sätt.
Jag såg honom i profil. Bronsfärgad skimrande hud. En Lite mörkare kopparglänsande väst, skjortärmar som var vit skimrande, vida ljusa alladin byxor(sådana som är vida upptill och smala vid fotknölen)
Det var något så ofattbart vackert att jag förblev stum resten av den dagen. Jag gick raka vägen hem utan att ens försöka hitta min vän.
Vem skulle jag berätta detta för?
Ingen.
Jag gick där då och då och undrade vilket träd han bodde i, men jag såg honom aldrig mer.

Åren gick, och jag gömde mitt minne. Som en inre skattkista. Att tänka på. Längta efter.
Vardagen tog över. Jag skilde mej. Det var en fruktansvärt jobbig tid
Jag blev en mammpappa.
Exakt på dagen ett år senare får jag ett brev från Indien
Det var man bästa kill kompis sedan många år som hörde av sej efter fem års tystnad.
Vi hade skilts som ovänner. Han sökte mer än vänskap och som jag inte kunde ge.
Jag var gift,om än olyckligt. och vi hade två barn jag aldrig ville utsätta för skilsmässa.
Idag vet jag att ett olyckligt förhållande inte är värt att investera allt i.
Jag blir överlycklig, sliter upp brevet och hans första rad låter.
- Nu har du varit skild ett år och har sörjt färdigt. Nu kommer jag. -Vill du gifta dej med mej?
Jag hoppade av lycka, glädjechock. Och skadeskjuten som jag var storgrät jag. Allt på en gång.
Det är en helt annan saga. Vår saga.
Jag kanske skriver om den en vacker dag.

Hade vi varit ihop i tre år när jag började berätta om vad jag upplevt för min nya livs kamrat?
-Jag vet, svarar har innan jag hunnit prata färdigt, Jag bara stirrar på honom, stum av förvåning.
-Jag har känt hans närvaro när jag var där med min dotter en sommardag säger han.
Det är en dag jag aldrig glömt. Men jag såg honom inte som du. Jag har läst något om det här när jag bodde i Indien. Dom kallas Devor.
Det var så Han fick sitt namn.
En Kunglig Prins Deva.
Jag visade platsen, och trädet där han hoppat fram.. Vi fick aldrig se honom. Men nu var vi ofta runt i kring den plats där hoppet hänt och försökte finna ut vilket träd det var.
Det fanns en fin ute servering där vi ofta blev sittandes.. Harmonin som var överallt kändes så förnyande.
Vi stannade långt in på eftermiddagarna och vi drog oss för att lämna denna plats..En vår. Sommar. och en sensommar dag kom.
Då insåg jag att hans närvaro var överallt.
Jag satt och väntade medan min vän hämtade kaffe och lät ögonen vila på all skönhet..
Ett blad. En liten blomma. Vart jag än såg fanns DET.
Naturen var i samma. fulländning som han.
Han fanns i varje unik växt. Stor som liten. Träd som blomma. Överallt.
Och vi insåg att Han inte bodde i ett träd utan han var överallt.
Han älskade sitt skapande.Varje nu var ett enda evigt ahhhhhhhhhhhhhhh.
Nu kunde jag känna honom överallt. I gryningen ahhhhhhhhhhhhhh. Ett kronblad som sakta öppnar sej ahhhhhhhhhhhhhhhhh.
Han älskade denna allt i sin trädgård.
Jag visste att jag fått ta del av något mycket vackert och det är nu bilderna av en jord, ett ställe, kommer tillbaka. Där har jag varit..Och funnits. Det där stället där allt hör ihop.
Rent och glittrande vatten. Naturen. Så hemma jag känt mej. Och där var Prins Deva min vän. Varenda dag. Som det mest självklara talade vi i det osynliga med varandra. Han var min bästa vän..
Jag minns mej som barn där. Skrattet Prins Deva
Men nu fanns mitt liv här. Mitt i storstaden. Fullt av avgaser, smuts, växthuseffekten och nu är det inte lätt. att finnas till.
Jag blev sjuk och inlagd på sjukhus för en infektion i min hand .Inte kul alls.
Trädgården låg nära men jag ville inte gå dit mellan läkarbesöken. utan drog ut på det. även när jag kom tillbaka hem.
Till slut åkte vi dit.
Jag sitter själv medan min vänliga livsvän hämtar varsin latte. När han kommer till vårt bord sitter jag och gråter helt öppet. Floder av tårar bara väller fram. Det finns inget stopp på dom. Och jag bryr mej inte att folk tittar.
Han är inte kvar.
All magi är borta med honom.
Jag befinner mej i en praktiskt ekonomiskt gångbar park där så mycket rivits upp och gjorts om överallt.
Uppgivenheten, sorgen var stor.
Länge.

Visst, vi pratade om det ändlösa nätter min livsvän och jag. Men i det tysta rummet förblev mitt hjärta i en ton jag i skrivande stund inte har kommit över. Det är tomt, men den värsta sorgen och saknaden håller saktapå att läka.
För några dagar sedan när vi låg bredvid varandra ( en av de nätter då du inte somnat på tre
sekunder som vanligt) småpratade vi.
Vi pratade om Prins Deva och att ingen av oss kunde förnimma Honom över huvudtaget trots att vi försökt gång på gång.
Med tårarna rinnande frågar jag dej om vi någonsin kommer att få uppleva Honom igen?
Efter att legat tyst länge svarar du. Jo. Om fem år kommer ni att ses.
Om jag tror dej?
Det gör jag för du har aldrig haft fel när du verkligen känner efter. Då jag inte haft någon möjlighet att säga på återseende eller farväl i värsta fall så visst hoppas jag och tror att någonstans och på något sätt ska jag få det tillfället.
Jag är lyckligt lottad.
Det har funnits mycket sorg i mitt liv. Jag är ju människa
Det största har jag trots allt kvar. Mitt liv.
Och genom min lärare har jag påbörjat en inre resa utan början eller slut. Mitt liv har fått en dimension av skönhet kärlek och mitt hjärta djupnar i tacksamhet varje gång andetaget är i sann medvetenhet..I kärlek.
DÅ är jag lycklig. Och vet att den stora livsvännen aldrig överger eller säger farväl.
Så denna saga som är en sann berättelse är inte slut eller över ännu.