Redan stått där många år
högt där uppå knallen.
Sommar, höst och vinter vår
kvarglömda frötallen.

Kännt hur vinden fört en bris
ifrån den stora skogen
med stoj och stim på tallars vis
när kottskörden är mogen.

Kommer än ihåg den dag
en skörd av cellulosa.
Minns den tänkte:- Nu ock jag
hädan styr min kosa.

Marken runt omkring blev tundra
i kådigaste slakten.
Kvarglömd kunde blott beundra
utsikt ifrån trakten

Tyckte först det kändes resligt,
men kände sedan skammen,
när omgivande riset nesligt
retades på stammen.

Sedan dess jag ständigt frågat
grubblat alla dar,
när virket runt omkring blev sågat
jag blev lämnad kvar?