Egentligen så handlar det bara om tillit. En form av hoppfullt halvfakad förtröstan.

Play pretend under the paper moon?

Om ögonen får fästas på en pixel eller en fettfläck på tapeten

Om klockan får släpa visarna efter sig och ta en fikaresa till ett bord med kamomillte

Då kanske du också kan finna ett sätt att lyfta fingrarna, läpparna, hoppet, fantasin, idiotin.

Rök några bloss från Magrittes pipa och blås honom i ögonen.

Smakar den inte bättre,

känns det inte lite verkligare

att få ljuga lite ibland?